Fritidsgårdar och andra trygga miljöer för ungdomar försvinner och i stället blir McDonald's och gatorna deras mötesplatser, menar insändarskribenten.
Norrköping 2024: Rött säkerhetsläge på grund av sprängningar, skjutningar och mordbränder som utförs av så unga människor som 12-15-åringar. Samtidigt har vi läst på nt.se att politiker talar om vikten av att utveckla infrastrukturen. Och visst är det förståeligt att infrastruktur är viktig. Men medan staden planerar för flygplatsen, broar och ett nytt resecentrum, ignoreras den verkliga samhällskrisen. Våldet och den psykiska ohälsan som nu drabbar våra allra yngsta medborgare visar tydligt att vi misslyckas med att ge barn och unga den hjälp de behöver.
När vi vet att de tre viktigaste faktorerna för barns välmående är en fungerande skolgång, ett starkt föräldraskap och en meningsfull fritid, borde vi ställa oss frågan: Varför misslyckas vi med att skapa de förutsättningar som gör att barn och unga kan växa upp i trygghet?
Förskolan, skolan och fritidshemmen är överbelastade. En förskolegrupp kan ha så många som 18–24 barn per tre pedagoger, vilket gör det omöjligt för personalen att ge varje barn den uppmärksamhet och det stöd de behöver. Hur kan vi då garantera att barn får en trygg start i livet? Om vi inte satsar på utbildningen från starten i förskolan, hur ska vi kunna förvänta oss att barn och unga växer upp till ansvarstagande vuxna?
Vi ser också hur den meningsfulla fritiden tas ifrån barn och unga. Fritidsgårdar och andra trygga miljöer där engagerade vuxna som kan vara förebilder försvinner, och ungdomar lämnas utan positiva alternativ. I stället blir McDonalds och gatorna deras mötesplatser. När samhällsstrukturen fallerar på så många plan, är det föga förvånande att unga lockas in i kriminalitet.
Det är dags att vi sätter fokus där det verkligen behövs. Ledande politiker i Norrköping satsar på infrastruktur och stora byggprojekt, men samtidigt urholkas välfärden. Vi ser så kallade anpassningar (ett annat ord för nedskärningar) inom utbildning, vård och socialtjänst, trots att dessa yrkesgrupper är grundpelare i samhället. De som arbetar med vård, socialtjänst och utbildning sliter ut sig och lämnar sina yrken. Hur kan vi tillåta att de som gör de viktigaste jobben pressas till bristningsgränsen?Det är ekonomiskt och moraliskt oförsvarligt att inte satsa mer på förebyggande insatser.
Lösningen kräver ett helhetsgrepp. Förskolan, skolan, socialtjänsten, vården och alla andra stödjande instanser måste samarbeta för att kunna möta de växande problemen. Forskning visar att tidiga insatser och ett starkt socialt skyddsnät minskar risken för att unga dras in i kriminalitet. Men detta kräver resurser, engagemang och mod från våra politiska ledare att satsa på människor, inte bara på vägar och byggnader.
Att bygga för framtiden innebär mer än att lösa trafiken eller bygga broar. Om vi inte prioriterar våra barn och unga – om vi inte agerar nu för att skydda dem från en framtid präglad av våld, kriminalitet och psykisk ohälsa – då riskerar vi att förlora något mycket större än bara infrastrukturen. Vi riskerar att förlora hela generationer – och därmed själva grunden för vår stads framtid.