På boendet finns det just nu covidsjuka på alla tre våningar/avdelningar. Två våningar är för demenssjuka.
Det som upprör mig är att trots covidsjuka personer på alla avdelningar sätts ingen extra personal in. Självklart borde det finnas extra personal som bara går in till de sjuka för att hindra smittspridning. Nu springer personalen in och ut i alla rum, och eftersom många i personalen också är sjuka så är det många vikarier, som inte alltid är så vana.
Eftersom det bara är två personal mellan klockan 16 och klockan 21 på 14 gravt dementa personer, och fler än hälften av de boende behöver dubbelbemanning, så är arbetssituationen helt orimlig! På natten är det bara en personal. I januari 2020, mitt under värsta Coronapandemin, togs det bort en personal på alla demensboenden i Norrköpings kommun. Det ska finnas en så kallad löpare som springer mellan avdelningarna, men den personalen måste vara på den avdelning där det är mest kris, och hinner inte alltid stötta de andra avdelningarna. Alltför ofta finns det ingen löpare alls.
Alla boende ska äta och läggas mellan klockan 18 och klockan 21, med allt vad det innebär, och en dement person klarar inte stress. Det larmar i personalens fickor hela tiden, men det går bara inte släppa en dement person som en personal inte klarar att hålla själv - som till exempel min man. Dessutom sköter personalen tvätt och städning av lägenheterna och administrativt arbete, som beställning av mat och förbrukningsmaterial och mycket annat.
Personal uttrycker ofta att de är förtvivlade över att de inte räcker till och som anhörig är jag orolig, frustrerad och arg. Hur ska det gå under jul- och nyårshelgen? Jag kan och orkar inte ta hem min man, men jag vill inte att han ska bli sjuk och dö i Covid-19 bara för att äldreomsorgen inte fungerar. Utbildad personal slutar, bland annat har mina två första, fina kontaktpersoner slutat.
Ibland funderar jag på om jag ska låta bli att betala för en omsorg som inte fungerar.
I den anhöriggrupp jag startade redan innan coronaviruset dök upp, har vi träffat Vård- och Omsorgsnämndens ordförande två gånger med ett års mellanrum. En mycket trevlig och lyssnande person, men vad hjälper det när inget förändras. Vi har även bjudit in chefen på boendet, som också lyssnade i två timmar, men inget har förändrats i personalsituationen.
Vi lever i en tid i ett land där äldre människor inte prioriteras. Våra äldre uppskattas inte trots att de byggt upp den välfärd som de senaste åren långsamt raserats. Jag önskar att dagens politiker ser och förstår de äldres och också de funktionsnedsattas situation, och lyfter all omsorgspersonal!
- Uppvärdera yrket, utbilda och höj lönerna och utöka bemanningen! Alla människor är värda en trygg ålderdom och all omvårdnadspersonal är värd en rimlig arbetssituation.
Jag träffade min älskade man när jag var 15 år och vi har varit gifta i snart 57 år. Nästan varje kväll besöker jag honom ett par timmar, hjälper till med det jag kan och säger god natt. Även om han nu har tappat många av sina förmågor så vill jag att han ska få en värdig sista tid.