Hur kan regionen och socialtjänsten rättfärdiga att halvera personalstyrkan på spädbarnsenheten – en verksamhet som bokstavligen räddar liv?
Att bli mamma var inte en självklarhet för mig. Min egen uppväxt präglades av våld och övergrepp, och i många år trodde jag att jag var dömd att bli som mina föräldrar. Jag var livrädd för att bli mamma, livrädd för att göra samma misstag och livrädd för att förstöra mitt barns liv.
Spädbarnsenheten blev min räddning. Där möttes jag av en kurator som såg mig som mer än min bakgrund. Hon hjälpte mig att möta min rädsla, bearbeta mitt förflutna och tro på min förmåga att vara en annan sorts förälder. Hon gav mig verktygen jag behövde för att bryta mönstret och bli en mamma som min son förtjänar.
Utan hennes stöd hade jag inte klarat det. Jag hade inte levt i dag. Och om jag inte hade funnits här – vad hade då hänt med min son?
Att bli förälder är en utmaning för alla, men för den som bär på trauman kan det bli övermäktigt. Ändå är det just dessa föräldrar som gång på gång lämnas i sticket när samhället skär ner. Att halvera personalstyrkan på spädbarnsenheten är inte bara ett svek – det är ett direkt hot mot liv.
Vi behöver prata om det här. Ingen ska behöva kämpa ensam i sitt föräldraskap. Ingen ska behöva förlora en förälder för att hjälpen inte finns när den behövs som mest.
Spädbarnsenheten räddade mitt liv och gav min son en mamma. Att skära ner på en verksamhet som gör skillnad mellan liv och död är oacceptabelt. Vi behöver fler som dem – inte färre. När ni drar undan stödet, vem tar då ansvar för de barn som blir kvar?