I samband med utbrottet med covid-19 har man tittat på varje individ på boendet och tänkt: Hur ska vi kunna hjälpa den här personen bäst om hon/han blir svårt sjuk i covid-19 och/eller i sina grundsjukdomar.
I de allra flesta fallen har det varit lätt att se att den här personen skulle få den bästa vården i sitt hem på äldreboendet. För att försäkra sig om att det också blir så har läkaren ordinerat läkemedel i förväg så att det inte tar onödig tid innan den sjuke får lindring, mot smärta, mot oro, mot andnöd om det skulle behövas.
Det finns en bild hos många att den bästa vården får man inom akutsjukvården, men är man gammal och skör är det en otrolig ansträngning att vara där. Du kan få ligga på brits i timmar, utan mat och med små möjligheter att få komma på toalett. Du möts av människor som inte känner dig och du inte dem. Och även om de ser dig är tiden för just dig mycket begränsad. Det är inte ovanligt att man i den miljön försämras ytterligare.
Att vara kvar på sitt boende i en miljö med människor som du känner dig trygg med och som kan se när du inte mår bra, är en förmån. Om du har möjlighet att tillfriskna är det ingen som skulle motarbeta det, men är det så att det är dags att avsluta livet så är det också okej. Vi har samma mediciner att tillgå som på sjukhuset, vi har en vaksam omvårdnadspersonal som går till sjuksköterskan om något inte är bra och du har sjuksköterskor som utvärderar varje medicin som ges (och en hel del annat) så att det gör dig gott. Det finns tillfällen då vi inte klarar av att symtomlindra och då tar vi hjälp.
Jag vill att ni ska förstå att ”min mamma” är så pass värdefull att hälso- och sjukvården har lagt ned både tid och engagemang för att hon ska få den bästa vården, som är anpassad just för henne när den dagen kommer. För den kommer.
Mia, sjuksköterska i Norrköpings kommun