Vad säger man?!
Jag som själv jobbar på en högstadieskola tänker samma sak. I Norrköpings kommun stänger man inte ner skolan eller delar av skolan förrän tillräckligt många vuxna är sjuka i Covid. Vi matas av siffror i media om sjuka människor, nu även i yngre åldrar. All skolpersonal säger samma sak ” Det går inte hålla distans till ungdomarna”, och de håller definitivt inte avstånd, varken till varann eller oss vuxna.
Det känns som rysk roulette att gå till jobbet om dagarna. Vi får ha skydd, men uppmanas inte till det för att inte sprida oro. Dessutom kan det inte bevisas ge någon effekt och kommunen betalar inte för att vi ska få ha munskydd eller visir.
Man tycker att vi är så viktiga att man till varje pris vill hålla igång skolan, och stänger inte ens ner två veckor så vi kan hålla igång undervisningen på distans. Man väntar hellre till så många vuxna är sjuka så vi inte kan ha undervisningen igång.Då förväntas vi dessutom att gå in och vikariera för sjuka kolleger! (Knasigast av allt är kanske att vi ställer upp på det....)
Jag är i grunden optimist, och att gnälla hjälper sällan. Men nu känns måttet rågat, självklart vill vi ha skola som vanligt, men nu handlar det inte längre om eleverna utom om oss vuxna.
Vi som arbetsvägrar om vi inte jobbar, som sällan uppmärksammas för att vi blir kvar på vår post, som ifrågasätts av vårdnadshavare och elever varför vi inte inför distansläge fast det inte är rektorerna på enheterna som tar beslut utan politikerna, som möts av ilskna elever som är trötta på vikarier, vi som går med ständig rädsla för hur just vi drabbas och om vi kanske kommer hamna i respirator eller bli långtidssjukskrivna.
Om oss som undrar varför vår arbetsgivare offrar oss. Varför resten av världen till synes har restriktioner som inte gäller svenska skolan - eller i alla fall inte i Norrköping.
Skenande smitta och lockdown på fritiden - på måndag ses vi alla i skolan!