Man har alltid kunnat se hur små barn övar och prövar sig in i livet genom ständig rörelse, att gripa, känna, utforska och leka. Grunden för bildning. De lär-verktyg som små barn i första hand behöver för detta, är de unika mänskliga händerna, kroppen och sinnena. Verkliga erfarenheter och fantasilekar bygger sakta upp hjärnans vindlingar. Genom härmning och samspel med medmänniskor grundläggs även språket.
Att utveckla det omdöme och de färdigheter en människa behöver för att bli en ansvarstagande samhällsmedborgare tar 18 år. (21 år fram till 1969). Det är ett tidskrävande arbete och förlorad tid kan vara svår att ta igen.
Denna tid tas dock alltmer i anspråk av allehanda platta skärmar. Och samhället brassar på. I den svenska läroplanen är digitaliseringen obligatorisk redan i förskolan.
De flesta barn idag blir skärmbrukare i mycket tidig ålder. Ovan nämnda färdigheter utvecklas dock inte genom skärmbruk, hur pedagogiskt dess innehåll än är. Frågan är, vad händer (eller händer inte) när barn använder skärmar? Och hur mycket tid till annat går egentligen förlorad på detta bruk?
Efter lite sökande på nätet får jag fram att många små barn tittar sex-sju timmar per dag på skärm. Det låter ju överdrivet mycket. Andra säger 25 tim/vecka. Så för att göra en lite schysstare beräkning valde jag en snitt-tid på cirka tre timmar/dag under en hel barndom, 0 - 18 år. Bäbisar mindre, tonåringar mer. Om barn i snitt är vakna 14 tim/dygn under hela barndomen (räknat utifrån lägsta sömnrekommendation på 1177) så innebär detta en skärmtid på 78,21 dagar/år. Alltså all vaken tid under drygt 2,5 månader/år.
Detta utgör i runda slängar tre år och 9 månader av barnets uppväxt, stillasittande, stirrandes på en platt yta. Har barnen verkligen tid med det, och mår de bra av det?
Alldeles oavsett vad barnen får till sig genom dessa skärmar, som pedagogiska appar, spel, sociala medier och vad det nu kan vara, så missar de tre år och nio månader av vanlig utveckling i verkliga livet. Det här handlar alltså bara om själva aktiviteten att sitta där och stirra.
Sen vad de stirrar på, och vad det får för konsekvenser, är en annan diskussion.
Men ärligt talat. Vad utsätter vi egentligen barnen för? Håller vi på att fördumma och ”obilda” vår uppväxande generation och därmed mänskligheten? Hu!