En 37-årig psykolog och mamma, en 24-årig student, en 35-årig hantverkare och pappa, en 54-årig kommunikatör och en 37-årig egenföretagare. Det vi har gemensamt är att vi är misstänkta för brott. Vi tillhör Extinction Rebellion, en internationell klimatrörelse som använder fredlig civil olydnad eftersom vi anser att det är nödvändigt i det nödläge som vi befinner oss i. Vi är helt vanliga människor som är livrädda för den framtid politikerna för oss mot.
Vi är inte ensamma om att tycka att makthavarna inte gör tillräckligt.
Innan valet gick nästan 2000 forskare ut i ett gemensamt upprop i Aftonbladet där de uttrycker sin ilska och förtvivlan över den politiska utvecklingen i Sverige. De kräver att politikerna börjar lyssna på vetenskapen och tar klimatkrisen på allvar.
I april i år deltog ett tusental forskare i icke-våldsaktioner i samband med att FN:s klimatpanel IPCC publicerade del tre av sin klimatrapport. Peter Kalmus, NASA-forskare, säger att vi behöver en miljard klimataktivister och uppmanar alla att ägna sig åt civil olydnad. FN:s generalsekreterare sa i våras: ”Klimataktivister framställs ibland som farliga radikaler. Men de verkligt farliga radikalerna är länderna som ökar produktionen av fossila bränslen.”
Trots detta har vi i Sverige det senaste halvåret sett en utveckling av ökad repression mot klimataktivister. Politiker har kommit med utspel om hårdare straff och obligatorisk häktning, samtidigt som rättsväsendet har börjat använda allvarligare brottsrubriceringar.
Detta trots att vi har en grundlagsskyddad demonstrationsrätt i Sverige där även civil olydnad ingår.
Enligt FN måste vi vända trenden med ökande globala utsläpp inom tre år om vi ska kunna klara Parisavtalet. Vi i Sverige behöver minska våra utsläpp med 20 procent redan i år. Samtidigt driver nästan samtliga partier politik som ökar utsläppen. Staten subventionerar exempelvis fossilindustrin med 30 miljarder om året, vilket är mer än dubbelt så mycket som miljöbudgeten. Svensk politik gör oss alla medskyldiga till död och förödelse. Människor runt om i världen lider redan av klimatkrisens effekter och i framtiden kommer våra egna barn få ta konsekvenserna av vårt handlande.
I ljuset av detta undrar vi, vilka är det egentligen som borde ställas till svars? Fredliga medborgare som kräver förändring eller makthavare som fortsätter leda oss mot en klimatkatastrof?