Jag är tillbaka för sommarjobb på min arbetsplats och kan bara säga att jag vet säkert att jag gjort rätt val.
Kommunen undrar varför den yngre generationen inte söker sig till yrket. Jag kan svara på frågan. Under väldigt lång tid har undersköterskor blivit utnyttjade av kommuner. I ett jobb där vi måste finnas 24 timmar per dygn 365 dagar om året kan vi fastställa att utan oss skulle vården rasa.
Vi jobbar obekväma tider, alla högtider, varannan helg, delade pass, dag, natt, kväll. Ett jobb där man måste ha den empati och medkänsla som krävs för att utföra sitt yrke på ett bra sätt, att vilja hjälpa och förgylla tillvaron för våra medmänniskor som är sjuka. Våran lön är inte i närhet av vad den borde vara (min löneökning i år 100 kronor, är det rimligt?). Den yngre generationen är smart de ser hur vi sliter med dåliga arbetsvillkor, låga löner och ett fackförbund som sitter i kommunens knä.
Nedskärningar och spara pengar är det som prioriteras… inte kvalitet på vård och definitivt inte personalens hälsa.
I somras var det diskussion om att introducera tre semesterperioder, men det sattes stopp för av undersköterskorna. Men många av dessa underbara människor väljer att flytta sina semesterdagar för att tillgodose verksamheten. Denna godhet är både ett plus och ett minus, då vi fortsätter att hjälpa kommunens nonchalans av krisen vi befinner oss i.
Nu kommer ännu ett slag från kommunen till personalen. De som frivilligt erbjudit sig att hjälpa till att få verksamheten att gå runt genom att flytta på semestern, får inte ta del av den bonus som kommunen sedan erbjuder dem som inte frivilligt flyttat semestern. De som inte erbjudit att frivilligt vara hjälpsamma får ett erbjudande om bonus pengar för att lösa kommunens problem med bemanning och flytta på semestern. Så fult gjort och vad tror ni de som inte får bonusen känner?
Så nu fortsätter vi till hur semesterschemat ser ut. Katastrof. Jag vill börja med att säga hur mycket våra vikarier är värda. Men nu måste vi även diskutera hur kommunen/ bemanningen tänker vid anställning. Det är helt klart att man inte behöver någon sorts utbildning för att få jobba som undersköterska, (bara om man vill ha en lön som täcker räkningarna), annars kan precis vem som helst komma och jobba hos oss.
Det är tydligt att bara det finns en kropp på plats så är det godkänt. Svenska är inte nödvändigt heller… förstår ni hur allvarligt detta är? Det är inte vikariernas fel, detta är kommunens ansvar, de måste ju märka när de rekryterar att språket inte räcker till. Säg nu att vi är på en demensavdelning där den boende i en vanlig svensktalande situation inte kan göra sig förstådd eller förstå.
Den boende blir vansinnig, detta kan inte få fortgå. Tänk sedan på medicinering, känns tryggt? Om vikarien ens har delegering för medicin, eftersom det inte finns sjuksköterskor för att utbilda dem. En avdelning med två vikarier som jobbar tillsammans utan någon ordinarie personal på plats, känns det tryggt?
Ordinarie personal som får göra arbetet för två utan att få någonting för det. Jag får rapport av en vikarie… måste sedan gå och kolla alla boende samt läsa vad som har hänt, (om det finns dokumenterat eller om jag kan förstå det som dokumenterats). Ska det vara så här? Jag förundras över att så många i personalen klagar om sin situation, men inte vågar säga ifrån. Detta är inte första gången jag uttalar mig om de brister som finns inom vården, men som tur är blir det min sista… för jag orkar inte och har gett upp.