Forskning visar att kvinnor i jämförelse med män oftare utsätts för grovt, upprepat och kontrollerande våld från en partner. Samtidigt är skyddsnätet svagt kring den som vill lämna och en rad nya utmaningar tillkommer om hon trots detta väljer att fly.
Detta sammantaget gör att många istället väljer att stanna kvar i en farlig och skadlig relation. Inte sällan finns det dessutom barn med i bilden vilka ofta blir vittne till våldet och ibland även själva utsätts.
För de som tagit sig till ett skyddat boende börjar en ny kamp för att få ett nytt fungerande liv. Att ha tak över huvudet på en säker plats är ett viktigt steg, men många bryts ned av de omfattande utmaningar som ofta följer.
Det är ingen självklarhet att det finns en ny bostad att flytta till efter detta, det är krångligt att få sjukvård på samma villkor om man lever med skyddade personuppgifter och det kan vara svårt att få nytt arbete.
Kvinnor som flyr vittnar även om att det kan vara svårt att få ekonomiskt stöd vid sjukskrivning, trygg skolgång och att få tillgång till fritidsaktiviteter för barnen. Många upplever dessutom att hjälpen avtar med tiden och att det saknas ett sammanhållet stöd, enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten.
Kvinnor som vill lämna en farlig relation delar på flera sätt de bekymmer som drabbar en gängkriminell som vill bryta med sitt gamla liv. De behöver hjälp med alla delar i livet och lever ofta under hot.
Att det fortfarande saknas ett omfattande stöd av samma slag som erbjuds gängkriminella är svårt att förstå. Vi menar att det borde vara möjligt att arbeta fram ett avhopparprogram även för kvinnor som hotas och misshandlas.
Det nationella program som nu rullar i ett stort antal kommuner där socialtjänsten bedriver ett aktivt arbete i samverkan med bland annat polisen, kan mycket väl kan vara en förebild.
Att regeringen initierat flera förbättringar är välkommet, däribland rätten till en kontaktperson på socialkontoren som samordnar praktiska frågor, liksom en översyn av tidsgränsen för bodelning. Men det räcker inte på långa vägar.
Kanske är det som polismannen Jale Poljarevius, ansvarig för det nationella arbetet mot partnervåld, uttryckte i SR Kalibers serie ”De farliga männen” i december, där han lyfte svårigheten med att hitta och stoppa män som riskerar att begå grova brott mot närstående kvinnor:
”Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra. Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt.”