De flesta vet redan vad som är fel med klubben sedan några år, och man har försökt rätta till det. Man försöker dra ner driftunderskottet och man har tillsatt viss fotbollskompetens i styrelsen.

Det som saknas och har saknats en tid, troligen sedan Peter Hunts tid, är en filosofi och en mentalitet som bygger på att vinna.

Man bygger trupper och utser personal som landar kring mitten av tabellen med en topp-6 placering i räckhåll, med spektrat att spelare utvecklas under säsongens gång. Man har viss erfarenhet och visst ledarskap i truppen i Nyman och Traustasson något likt den med Andreas Johansson och Daniel Sjölund.

Men där stannar likheterna. Truppens kvalité landar kring en sjätte till tolfte placering beroende på vad som händer under säsong, och man har personal i ungefär samma klass.

Ungdomsverksamheten är ganska vass och bra, men man har inte lyckats med att slussa in dem till att bli bärande spelare IFK Norrköpings A-lag. De sitter säsong efter säsong på bänken eller på läktaren, eller lämnar för andra klubbar. 

I år har Salihovic fått chansen, och närmat sig att bli en startspelare åtminstone. Alm är hans tredje tränare i IFK och den förste att uppmärksamma att han kan användas som vänsterback.

Nej problemet ligger i vad man väljer att göra, vilken framgångsmodell man ska ha, och att man överskattar förmågor när man värvar. Man tror att man har värvat toppspelare allt som oftast som tyvärr ofta blir mediokra allsvenska spelare med vissa undantag. Men nivån är för spretig rakt igenom i förhållande till hur bra första-elvan behöver vara, det finns vissa få spelare som är undantag.

Om man bestämde sig för att satsa under en fyraårsperiod med att bygga och ansa truppen till ett lag som kan hävda sig i Europa, Conference League pratar vi då först och främst om, har man passerat ett krön som innebär att man kan satsa mot ädlare höjder.

Filosofin att bygga trupper som är mediokra och att sälja dem med potential renderar just i det vi får se idag, ett lag som faller djupare i tabellen år efter år.