Ett vårdbiträde som jobbat 20-40 år har inte samma status som en ny utbildad undersköterska med skyddad titel utan noll erfarenhet.
Vi ska arbeta dagar. Kvällar och varannan helg. Vi arbetar röda dagar. Jul. Påsk. Midsommar med mera är vi borta ifrån våra familjer för att ta hand om era. Vilka röda dagar jobbar ni?
Vi brinner för våra äldre. Vi brinner för våra jobb. Men hur länge till? Hälsoschema som det så fint heter kör slut på människor. Man har inte tiden till återhämtning. Man går ner i tid för återhämtning för man orkar inte idag jobba 100 procent längre i vården, men det blir inga större skillnader på schema raderna.
Tid att träffa släkt och vänner? Jobbar man inom vården är allt socialt liv som borta. Vi har inte ens tid att träffa våra egna äldre som har hemtjänst eller bor på boende. När den ena kollegan efter den andra går in i väggen ökar arbetsbelastningen på resterande personal.
Och allt för att vi ska springa fortare.
Vi som är vårdens eldsjälar och brinner för vårat yrke och går med stolthet dit har ni snart dödat. Vad kommer finnas kvar av vården när inga finns kvar att rekrytera?
Vilka bonusar ger ni oss som jobbar inom vården? Och vilka lyfter ni? Vilka förmåner får vi på golvet? Är det att kanske lyckas klämma in en kisspaus innan man stressar vidare till nästa besök? Eller är det den halv råa pajen man äter på stående fot för man inte hann värma den tillräckligt och för man ska hinner med sin rast? Hur många raster har ni på eran dag?
När sparkraven kommer är det vi på golvet som märker av förändringarna först.
Hur kom det sig att hemtjänsten fungerade betydligt bättre för 10-15-30 år sedan än vad det gör idag? Idag liknat vården en industri. Är det så vi vill ha det?
Lyssna på oss på golvet och inte på alla mellan leden. Snart har ni tagit död på oss eldsjälar som kämpar i vården och brinner för detta.
För oss är alla olika individer med olika behov inte minutrar på papper.