Kanske det vi mest av allt behöver är att sakta ner, ta av oss skorna och känna marken under våra fötter. 

Vi lever i ett historiskt undantag där vi har separerat oss från naturen och glömt bort att vi är jordvarelser. Vi ser oss själva som subjekt och allt annat levande som objekt, som vi kan utnyttja som resurser. 

Det blir allt tydligare att vi står vid ett vägskäl. Vi behöver skriva om berättelsen om oss själva och vår roll på planeten. Eller rättare sagt, vi behöver hitta tillbaka till berättelsen vi har glömt. Vi behöver lära av urfolken som vet och alltid har vetat. 

Vi är en del av naturen, varken mer eller mindre än någon annan art. Allt som lever har ett medvetande och en rätt att finnas till för sin egen skull. Det är dags att vi börjar ge tillbaka till ekosystemen som gett oss livet. Det är dags att knyta an till vår plats på jorden och göra vad vi kan för att skydda den. Det är det viktigaste vi kan göra i resten av våra liv.