En kraxande kråka vill hota och bråka
Vill äga och vinna kan inte besinna
sig alls i sitt rus och sitt brölande brus.
Vingarna svirrar och ögonen stirrar
svarta som beck – blanka av skräck
Han är livrädd att mista sin guldstinna kista
Kråkguld är knark för en kråk-oligark.
Skatorna fjäska, de ter sig groteska
som lismar och svassar runt kråkans tassar
i hopp om att nå en högre nivå
Hör hur de skratta, de är som besatta
För kistan de trånar, de mobbar och hånar.
Kråkan bestämmer. Han sparvarna skrämmer
Är van att diktera. Vill alltid ha mera
Alla i dungen ska buga för kungen.
Men – i sparvarnas skog får fåglarna nog
av förtryckaren Kråka. Nu börjar de bråka!
Vilda protester i öster och väster
De stöttar varandra, man hör hur de klandra
hans giriga stil; “Han är dum – infantil!”
“Ner med tyrannen till förmån för grannen”,
hörs sparvarna kvittra. För nu är de bittra!
“Vi har förstått att du alla förrått!”
“Och har du nåt vett, så gör du reträtt!”
Ropen hörs skalla: “Kråkan ska falla!”
Jämmer och gråt, “Försvinn din despot!”
“Din tur att saka, kom aldrig tillbaka!”
Kråkan hörs fly med ett ursinnigt gny
Ångrar han sig? Skäms han? Nej.
Att få andra att träla genom att stjäla,
att hånfullt bedra, är aldrig bra.
Till slut får man stå sitt kast ändå.