Varje år arrangerar föreningen Lindholms-cupen, en fotbollscup som pågår i flera dagar och som har besökande lag från stora delar av Sverige, ibland även utländska lag. Idrottsplatsen ligger lummigt, högt och fint på Grännäs med utsikt över Valdemarsviken. 

Den är så fin att den för några år sedan valdes till Sveriges finaste idrottsplats. Här finns både möjlighet till friidrott, fotboll och andra aktiviteter. Flera av fotbollsplanerna är med konstgräs som till stora delar sköts av kommunens anställda. 

Ett stenkast därifrån ligger Valdemarsviks brukshundklubb. Även den ligger på mark som är upplåten av kommunen. Men här är förutsättningarna inte desamma. Allt arbete sker ideellt, vilket är det vanliga när det gäller föreningsarbete. Planerna är mycket ojämna, blandat med gräs och grus. På området finns inte vatten och därmed inte heller någon toalett. 

Föreningen får inte på något vis göra något åt marken, inte hyvla planerna jämna, inte sätta upp staket, inte uppdatera de lutande belysningsstolparna eftersom området tidigare har varit en deponi för avfall. Av samma anledning får inte vatten dras in till föreningens klubbstuga. 

Med detta skickas ingen kritik överhuvudtaget till WIF, föreningar ska inte ställas emot varandra utan istället komplettera varandra. 

Kritik skickas däremot till Valdemarsviks kommun som behandlar sina föreningar så olika. Hundklubben har under flera år bett om hjälp, med vatten, med bajamaja, med annan mark, men inget har hänt.
Utan en långvarig lösning tvingas ytterligare en förening i kommunen att lägga ner. För tre år sedan lade Hammarkinds ryttarkamrater ner, även den en förening där majoriteten av medlemmarna var tjejer och kvinnor.  

Valdemarsviks kommun, upp till bevis – är alla föreningar lika mycket värda i vår kommun?