Söderköping är en gammal stad och har fortfarande områden som påminner om detta, till exempel omgivningarna kring S:t Laurentii kyrka, Drothemskvarteren, Munkbrogatan, Rådhustorget och Storgatan. Längre österut har vi Brunnen med Brunnsparken och dess förlängning och kvarteret Vimman. De bildar en mycket vacker och rofylld miljö med sina glest trädbevuxna stora gräsytor och ån som flyter genom området. En miljö som påminner om gångna tider och som inte går att ersätta.
Man har dock redan börjat nagga den i kanten. För ett antal år sedan beslutade byggnadsnämnden att området mellan Brunnsparken och kanalen ej fick bebyggas för att utsikten från Brunnsparken upp mot kanalen ej skulle störas. Nu har man (utan att det tidigare beslutet upphävts) anlagt en parkeringsplats för husbilar. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det blivit vackert. Nu planerar man 3-4 våningshus utmed ån. Den småskaliga lugna miljön kommer att raderas.
För många år sedan bodde jag i en annan liten stad, där man högg ned en ekallé utmed huvudgatan. En klok gammal dam sade till mig: ”Du förstår, de som bestämmer är inte uppvuxna här och har ingen känsla för stadens historia och karaktär.” Under årens lopp har jag haft anledning att fundera över hur det står till med den saken i Söderköping. Den nya bebyggelsen vi sett under senare år, har inte direkt tillfört Söderköping några arkitektoniska kvaliteter eller varit särskilt pietetsfull om vi undantar renoveringen av Nyströmska skolan. Om man nu ägnar sig åt de små och ibland de större stegens förändring av Söderköpings känsliga delar kommer dessa snart vara sönderbyggda och mista sin attraktionskraft. Miljön kommer aldrig att kunna återställas.
Vad har vi sedan?