Apropå
"Varför använder boomers så många emojis?" NT 1/5
Jag vill bara förtydliga att jag inte företräder alla personer som är födda 1946–1964, jag talar bara för mig själv. När det gäller biljetter och bokningsbekräftelse i pappersformat så använder jag dessa för enkelhetens skull. På min mobil, som jag tyvärr inte rensar så ofta, hamnar ofta biljetter lååångt ner i flödet och tar tid att bläddra fram om de inte redan, av misstag raderats bort.
Således är det mycket enklare att ta fram pappersalternativet. När det gäller att skriva på mobilen med pekfingret i stället för tummarna har jag egentligen inget annat svar än att jag har tid, mycket tid att i lugn och ro formulera den text jag vill skicka. Jag behöver inte stressa iväg ett meddelande och behöver således inte använda dessa horder av förkortningar för allt möjligt. Det tar längre tid, okey, och därför kan det ibland vara skönt att bara skicka ”tummen upp”, ett ”hjärta” eller en leende emoji för att bekräfta ett meddelande jag fått. Så enkelt är det.
När det gäller att få fram kameran vid video- eller Facetime-samtal så kan det ju faktiskt vara så att man inte vill ”vara med på bild”! När det sedan gäller att lämna sin plats på bussen, när man ser någon som behöver den bättre, så tycker jag att det hör till vanlig hyfs och är ett tecken på empati och medmänsklighet. Det har inget med generationer att göra.
När man är i den åldern att man tillhör gruppen boomers, så vet man att den längsta perioden i livet redan levts. Då kan det vara riktigt mysigt att med hjälp av foton (i pappersformat som fanns en gång i tiden) se tillbaka på sitt liv och glädjas åt allt man varit med om och kunna konstatera att man faktiskt har varit ung en gång.
Jag hoppas och tror att flertalet yngre personer (Y och Z) gärna lotsar oss äldre (boomers) in i den nya teknikens förtrollade värld, så att generationsklyftorna minskar, att vi kan tolerera olikheterna och visa varandra respekt. Jag skulle ha kunnat skriva dessa rader med skrivstil på ett brevpapper och skickat dem med Post Nord, men jag är rädd att du då inte skulle ha kunnat läsa dem.