Jag är 21 år och lider inte av psykisk ohälsa. Men det känns som att jag är den som är annorlunda.
För det är så många ungdomar i min ålder och i min närhet som mår psykiskt dåligt av olika anledningar. När jag får veta att någon har försökt ta livet av sig så blir jag inte förvånad, för det känns som att det alltid är någon jag vet om som utsätter sig för någon form av självskadebeteende.
Hur kan det ha blivit normalt att unga människor är beroende av alkohol, tar droger, medicinerar sig med antidepressiva, ångestdämpande, sömntabletter m.m.? Det är så många som får psykiska diagnoser i ung ålder och har så svårt att hantera det så de håller på att gå miste om livet när det precis har börjat. Det är inga speciella kretsar som lider av detta, utan det finns överallt, i alla olika socialklasser.
Det spelar ingen roll vad man har för förutsättningar... Att veta att folk i min närhet häller i sig tabletter för att försöka ta sitt liv, dricker alkohol för att glömma, snortar kokain för att fly, skär sig för att dämpa smärtan, svälter sig för att försöka må bra.. Det är sjukt.
Att unga människor ska behöva må på det sättet.. Jag tror de flesta tänker att det är äldre som är alkoholister och narkomaner i de lägsta socialgrupperna, att det är dem som är psykisk ohälsa. Men dagens ungdom är en sådan stor del av psykisk ohälsa att jag blir rädd.
Uppskurna armar, magra kroppar, illamående vid matbordet, skakiga händer... Det känns som att man har lärt sig att inte göra en så stor grej av det längre, för det är så det unga samhället ser ut. Och jag vet inte om de vuxna är medvetna om hur vanligt det är. När ska människor med psykisk ohälsa få den hjälp de behöver? När ska man inse att psykisk ohälsa är lika viktigt som fysisk ohälsa?
Jag ser hur de åker in och ut på psyket... När ska någon stanna upp dem och bryta mönstret? Vården och socialen måste ta ett större ansvar.
Vi unga kan inte hjälpa andra unga på rätt sätt, vi behöver hjälp. Det här ska inte vara ett vardagsproblem.