Det finns människor som är förskonade från att ha sett sjukvården inifrån och inte behövt akut hjälp. Men det har vi.
Ni räddade livet på vår två veckor gamle pojke. Jag minns era ansikten och jag är er evigt tacksam. Nu, tre år senare, kommer fortfarande lyckotårar över att han springer runt här på gräsmattan.
Jag hoppas innerligt att om vi skulle behöva er så finns ni där igen, med de medel och förutsättningar ni behöver.
Att veta att ni går på knäna får en att känna sig maktlös, och rädd.
Det måste ske en förändring, prioriteringarna måste bli annorlunda.
Nu, inte senare.
Det minsta vi kan göra för våra hjältar, inom alla enheter är goda förutsättningar och hög ersättning. De måste vilja stanna, kunna stanna och orka stanna. Vi behöver dom!!