I mitten på 1960-talet öppnade Lennart Polhammar nattklubben Palace.
Antingen nostalgiskt om just "gamla Palace", eller som geografisk referens: att något ligger nära eller vid "gamla Palace". Trots det har jag inte förstått vad exakt det var, eller var exakt det låg. En slags mytologisk Norrköpingsinstitution.
Nu har jag kommit på mig själv att prata likadant om Arbis (snart "gamla Arbis") som gick i konkurs under covidrestriktionerna; min generations egen mytologiska Norrköpingsinstitution. Innan konkursen brukade Arbis arrangera konserter med några av Sveriges främsta och lite mer indiebetonade artister.
Sporadiska ljusglimtar i form av Jakob Hellman, Markus Krunegård, och Kite har förvisso kunnat skönjas i Louis De Geers lokaler. Dessutom uppskattar jag Hugo parkfestivals försök att fylla tomrummet efter Bråvalla. Men syskonlokalen, 18-årsklubben Puls, varken gör eller försöker göra ett lika bra jobb att fylla tomrummet efter Arbis.
Moneybrother på Arbis 2018.
Några som däremot varit snabba att kapitalisera på Arbis konkurs är det delvis kommundrivna Skylten i Linköping. De har stulit en del av Norrköpings kulturliv! Samtidigt kan inte hela skulden läggas på den störiga grannstaden, för var är Norrköpings egen popkonsertpublik? Tidigare i höstas fick en planerad spelning med Junior Brielle på Harrys i Norrköping ställas in på grund av för dåligt biljettryck.
Jag vädjar till Sophia Jarl (moderat kommunstyrelseordförande red:s anm) att ta upp kampen med Linköping och Skylten, men uppmanar framför allt Norrköpings konsertarrangörer och publik att steppa upp och återigen göra vår stad till ett självklart turnéstopp för Sveriges artister.