Varje gång jag hör den känns den bubblar jag av ilska och hade jag kunnat skriva en insändare full av svordomar och utan någon som helst hänsyn till retorik hade jag helst gjort det. För så frustrerad och maktlös känner jag mig.
Jag och många andra har under hela pandemin respekterat de restriktioner som finns. Vi håller avstånd, isolerar oss och köper enorma mängder handkräm då vi tvättat och spritat sönder våra händer. Det är rent ut sagt för jävligt, men vi förstår att läget är allvarligt.
Klipp då sedan till lördag då jag på min cykeltur glider förbi ingelstaområdet och förfasas över långa köer både in och ut ur området samt överfulla parkeringar. Hur kan jag inte bli förbannad? Vad är det för fel på dessa människor? Hoppa sedan till lördag kväll då jag har lagt mig för att sova och hör det dova dunkandet av bastrummor från grannens lägenhet. De har fest. I en pandemi!
Problemet är inte att dessa människor inte vet att man bör hålla avstånd eller undvika nya sociala kontakter. Problemet är inte att det är svårt för dessa människor att förstå myndigheternas rekommendationer. Problemet är att de inte bryr sig. Lösningen är således inte mer information. Lösningen är hårdare restriktioner och tydliga konsekvenser om dessa bryts.
Jag vänder mig till dig Britt Åkerlind med fakta du redan har, att det är lönlöst att poängtera vad ni vill att östgötarna ska göra, det har vi nog med empirisk data för att säkerställa. Därför verkar det inte bättre än att det krävs tvingande åtgärder för att få stopp på detta elände. Visst, några kommer gnälla, men det är precis dessa några vi vill åt.
Vi som redan följer restriktionerna kommer inte påverkas nämnvärt. I början var det så väldigt viktigt att komma med nya restriktioner men nu när de som finns inte fungerar är det som om man hoppas på att det på något magiskt sätt ska lösa sig själv. Det verkar som att ingen tar ansvar. Jag vädjar till regionen att sätta ned foten och ta lite ansvar, alldeles för många verkar nämligen inte kunna göra det på egen hand.