Ni som beslutat att dra in vår busslinje längs Strandvägen. Ni som beslutade att gå från 20 avgångar. Till noll. Inte till 10, inte till 8. Utan helt enkelt till noll. Ni som gjort oss boende här strandsatta.
En lycka i denna sorg är ändå vår väldigt vackra omgivning. Skogen och bergen på ena sidan med dess dofter och storhet. Havet med vågorna och dess dofter på andra sidan. Kombinationen av denna natur är oslagbar. Sälar i vattenbrynet och fåglar som kvittrar i träden.
Jag skulle vilja råda er att ta med er familj. Ta era barn. Era äldre föräldrar. Kanske en gammal moster eller faster. Cykla eller promenera längs Strandvägen. Börja hos oss här i Torskär och ta er till Sjövikskorset. Ni vet, dit det är en lagom sträcka för att ta sig till bussen. Det är en oerhört vacker sträcka. Men också rent livsfarlig när er 8 åring möter en bil som kör förbi, för nej, varken hen eller er äldre faster kan gå eller cykla i väggrenen. Det finns nämligen oftast ingen, eller så är den ytterst smal.
Då, kanske ni om någon gång kan förstå hur dumt beslutet är att vi ska sätta våra barn och äldre föräldrar som oskyddade trafikanter längs Strandvägen. Då, kanske ni om någon gång kan fundera på att ändra om ert beslut. Jag önskar inte att ni tillsätter alla bussar, men snälla, låt våra barn och äldre komma till och från skola, fritidsaktiviteter och affärer utan att riskera livet. Jag själv kan bygga på min miljöångest med att åka bil och våndas över vilken värld mina barnbarn kommer få växa upp i. Men! Det är inte alla som har den möjligheten.
Soliga och somriga hälsningar
Emelie, boende längs Strandvägen