I sin krönika i NT 13/3 redogör han för villkoren de arbetare, som möjliggör Qatars fotbolls-VM, lever under. Det finns kompletterande uppgifter i mängd, och de blir alltmer graverande.
Gästarbetare i många länder, kanske mest i oljestater, behandlas rättsvidrigt, det är inget nytt för den som följer med lite. Oljeshejkdömet Qatar är ett typiskt sådant laglöst land. Därför känns det fel att en internationell ideell rörelse godtar ett sådant värdland.
Förutom mänskligt och miljömässigt skövlande har de internationella idrottsarrangemangen också blivit allt dyrare. Peking-OS kostade bara 240 miljarder kronor, Sovjet-OS 300 miljarder, lika mycket som de nio senaste vinter-OS tillsammans. Fotbolls-VM i Qatar beräknas kosta 1.777 miljarder kronor. Då borde de arbetare, som möjliggör detta, ha hyggliga villkor och till och med bra betalt.
Nu får de leva under omänskliga omständigheter, många dör i olyckor i olidlig värme på höga höjder utan arbetarskydd. Deras löner, om de ens får ut dem, är så usla att de, om de överlever, inte skulle ha råd till en kopp te i den färdiga byggnaden, Fotbollens hus, som byggts 43 våningar hög.
Den publik, som har råd att flyga dit och betala för sig, kan glädja sig åt bekvämligheterna i de tempererade anläggningarna. Däremot kommer de inte att besväras av beslöjade qatariska eller andra arabiska damer vid matcherna i detta muslimska land. Målgruppen är i huvudsak vita, välbärgade män. Tala om jämlikhet mellan kön och ras.
Som synes är det alltför ofta diktaturer, som FIFA och UEFA har låtit få spelen, omsusade av mutor, regimer som sedan handskas med miljö och människor på ett sätt som aldrig skulle få förekomma i en demokrati.
När kan man vänta sig att den samlade svenska idrottsrörelsen tar ett beslut att inte delta i sådana arrangemang?