Jag läste Patrick Bannons debattartikel ”Dags att ge cykelbuden anständiga villkor” NT 11/1. Han skriver om att det är dags att facken organiserar gigarbetarna. Jag instämde snabbt i det budskapet, men så kom jag att minnas någonting. En gång för några år sedan tog jag upp en fråga om den här typen av jobb och andra behovsanställningar (Kalle Anka-jobb, som jag brukar kalla dem) med en person som representerade LO och fick ett "Goddag, yxskaft"-svar. Och jag förstod honom. För vad skulle han ha svarat?
De etablerade facken har inga intressen av att hjälpa några som inte betalar medlemsavgiften och som inte ens vet om de har lön till att betala hyran, räkningarna och maten nästa månad. Problemet som de skulle behöva fackens hjälp mot är också anledningen till att facken inte hjälper dem. Så som samhällsutvecklingen har gått, med de allt vanligare temporära och osäkra anställningsformerna, så har idag facken tyvärr till en viss del spelat ut sin roll. De förutsätter redan en grundläggande trygghet som många av de som behöver facken som mest inte har idag.
Ändå är vi kvar i någon sorts föreställning från ett svunnet folkhem om att det bara är att vända sig till facket såvida du som arbetare inte är för sniken för att gå med eller att det är du själv som är problemet och som också bär ansvaret. De enda som i själva verket har reell makt att påverka idag och göra något åt detta är politikerna. Men jag har inte hört en enda på riksdagsnivå ens nämna detta. Vi kanske ska hoppas på att Patrick Bannon åtgärdar detta med Kalle Anka-jobben om ett antal år?
Behovsanställd butiksdemonstratör, öronproppsförsäljare och tidningsbud