Vi har "avverkat" akuten, röntgen, avd 20, avd 3 och AVA. Min tanke var, efter varje sjukhusvistelse, att skriva Dagens Ros. Samtliga som arbetar inom vården är verkligen värda rosor men istället blev det denna insändare.
Det skrivs och pratas mycket om vården i press och på radio/TV både nu och sen länge tillbaka. Personal som gång efter gång vittnar om en ohållbar arbetssituation och sin oro för patientsäkerheten. Där man till exempel mot sin övertygelse, tvingas skicka hem patienter som inte är färdigbehandlade på grund av platsbrist som egentligen betyder brist på personal. Personal som har sagt upp sig för att de inte orkar mera. Svaret som personalen oftast får är att vi (politiker och tjänstemän) "jobbar på det" eller "utreder" eller har "påbörjat". Men varför ser vi ingen förändring?
Så kära styrande och tjänstemän i regionen ... Ni måste sluta utnyttja er fantastiska och lojala personal som gör ett fantastiskt jobb trots situationen. Framförallt är de professionella men också, mitt i all stress, omhändertagande, positiva och stöttande. Ni måste ge dem förutsättningar att utföra sitt jobb utan att riskera både sin egen och patienternas hälsa.
Min tanke är att ni börjar fråga/samarbeta med de som "jobbar på golvet". Det är de som har kunskapen om verkligheten. Jag är övertygad om att ifall ni lyssnar till dem kan det både bli ett mänskligare arbetsklimat, ett effektivare jobb och förmodligen inte kosta mera. Personalen ser möjligheter till förändringar som ni inte ser, ni som inte arbetar där. Skulle det bli en ökad kostnad så måste det bli så för jag tror att vem som helst av oss vill ha en värdig vård när vi drabbas av sjukdom. Detta gäller även inom hemtjänst och LSS. Ta hjälp av personalen att organisera verksamheten, lyssna till dem, där finns också många kloka tankar och idéer.
Stort och varmt tack till alla er som stöttat och hjälpt oss när vi varit inlagda. Jag önskar verkligen att ni får igenom det ni behöver för att stanna kvar som personal och orka fortsätta ert otroligt viktiga arbete för oss, era medmänniskor. Ni är värda alla rosor som finns.
Till er politiker och tjänstemän vill jag bara säga: Hur vill ni själva, som privatpersoner ha det när ni blir sjuka/äldre? Hur vill ni att det ska bli för era närstående? Om ni har någon i er närhet med extra behov, hur vill ni att det ska vara för dem? Jag bara undrar.