En onsdag i början av mars på en helt vanlig krog mitt i stan, är gänget med unga killar i hörnet ”sånna vanliga blandmissbrukare” och går på toa i grupp. Med tanke på hur tomt stället är kunde de lika gärna dragit sina linor inför öppen ridå där de satt vid bordet, det hade nästan varit ett mer diskret beteende.

En onsdag i början av mars på en helt vanlig krog mitt i stan, gjordes ett misstag vid min beställning. Flaskorna hade väl blandats ihop när de ställdes in i kylen och vi är alla människor och vi kan göra misstag – men när jag upplyser bartendern om att jag istället för 0,5 druckit en flaska 5,3 mot min vilja skrattar han mig i ansiktet.

En onsdag i början av mars på en helt vanlig krog mitt i stan vet han inte vad som är orsaken till min nykterhet – är det en lång och livsfarlig kamp mot missbruk, bär jag ett nytt liv i min kropp, eller är jag bara en snöflinga som vill göra mig märkvärdig?

En onsdag i början av mars på en helt vanlig krog mitt i stan är det oavsett skäl ett beslut som bör tas på allvar, nykterhet är ingen liten sak, i synnerhet inte i en kultur som så hemskt gärna vill att vi ska välja bort den.

En onsdag i början av mars på en helt vanlig krog mitt i stan. Frågan är inte längre om jag kan välja att vilja välja nykterhet, utan om samhället vill unna mig att göra det?