Killarna framför mig pratar med varandra, den ena upprört och den andra med mer lugn röst. 

Jag börjar titta på dem. Den ena har en juiceflaska i handen. Han är smalt byggd och påminner om en liten pojke när han tar stora klunkar av juicen. Erbjuder den andra killen som verkar ignorera den utsträckta flaskan. Jag hör ordet "rasist" komma från den andra killen, han är fortfarande till synes upprörd. Ser nu att han har en bukett blommor i handen. De svänger av åt ett annat håll och mina tankar försvinner bort. 

Kommer fram till min port, där står killarna. Fortfarande diskuterande över något. Jag låser upp och frågar om de ska in. Killarna säger nej men fångar mig sedan med blicken. Säger "du förresten" och killen, som jag nu ser håller en bunt fina vita rosor, börjar osammanhängande berätta. 

De har varit i en mataffär för att köpa rosor att lägga på en kompis grav. I affären blev de konfronterade av personalen som tyckte de betedde sig lustigt, höll på med telefonerna för mycket och var skumma. Killen med rosorna hade argumenterat emot och personalen hade då ringt polisen. Detta efter att killen betalat för rosorna. De gick där ifrån. 

Jag lyssnar, tar in men kan inte relatera. Ser ursvensk ut, blond, blåögd, kvinna. Kan inte förstå, ursäktar personalen i mina tankar. Sen säger killen något jag inte kan släppa. 

"Jag har bott här i tio år, bara för att jag ser ut så här gör dem sånt, varför? Jag kan inte göra nåt åt hur jag ser ut. Kan du säga till folk om det här? Säg till nån, skriv till nån. För vi kan inte, vi kan inte göra nåt." 

Jag mumlar nåt ointelligent om att jag inte vet vem jag ska kontakta. Lämnar killarna där, uppgivna. Tänker sen på dem, på killarna utan röster, som inte kan påverka. Samma killar som ska gå med vita rosor till en kompis grav.