Jag har alltid haft en förkärlek till små, lokala företagare istället för enorma kedjor, och i tider där ekonomin tryter ville jag ändå visa mitt stöd.
Det svenska samhället har minst sagt gått igenom ett par turbulenta år i samband med pandemin. Rekommendationer och restriktioner har fått små såväl som medelstora företag att kasta in handduken och gå i konkurs. För att motverka ett totalt ekonomiskt haveri införde man det så kallade omställningsstödet.
Min frisör ryckte på axlarna när jag ställt frågan om ekonomiskt stöd från staten. ”Nej, beskedet jag fick var att jag inte hade tillräckligt många anställda för att få det”, svarade hon. Jag trodde först att jag missförstått henne. Stora miljardärskoncerner kunde alltså åtnjuta flera miljoner i stöd, pengar som skulle gå som utdelning till investerare i stället för att behålla anställda, skulle det senare visa sig.
Att dessa stora företag även åtnjuter vissa skattelättnader gör bara saken lite extra befängd. De små företagarna, de som var mest i behov av hjälp – de blev vända ryggen. Min frisör, som spenderat ett liv att bygga upp ett företag, skulle hellre få gå i konkurs än att ingå i omställningsstödet. Det var för mig helt obegripligt.
Till råga på allt går det att läsa på Skatteverkets hemsida att för att vara berättigad till stödet så krävs det att ens företag ska ”ha drabbats särskilt hårt av restriktionerna i samband av pandemin”. Jag tillåter mig själv att gissa att rekommendationen att individer inte skulle gå ut mer än nödvändigt påverkade rätt många frisörer.
Idag skrivs det flitigt om den nya virusvarianten Omicron. Farhågan att den ska lamslå en hel värld ännu en gång gör sig tydligast inom politiska debatter och på diskussionsforum på nätet. Kanske detta är en chans för dagens politiker att tänka till en extra gång vilka det är som är i störst behov av finansiell stöttning. Företag som omsätter miljarder – eller små och medelstora företag utan skattelättnader?