Jag är mamma till en 16-årig kille med så kallad npf-diagnos, det vill säga han är autistisk och har adhd. Han är intelligent, nyfiken och rolig men han har också utmaningar och svårigheter.
Att gå i vanlig klass i skolan har varit som att försöka banka in en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Från sexan och framåt har skolgången varit väldigt kämpig, men han har hankat sig fram tack vare stödinsatser och fin personal på skolan. Liksom så många andra barn med npf hade han ändå inte tillräckliga betyg för att komma in på gymnasiet, utan går på ett individuellt alternativ på en fantastisk skola som heter KF.
På KF arbetar man i små klasser och varje elev har sitt eget schema. Personalen är mycket kompetent och erfaren och är experter på att bemöta och lyfta ungdomar som haft utmaningar i grundskolan. Eleverna har fasta rutiner och dagarna präglas av stor förutsägbarhet där eleverna lär sig i sitt eget tempo och efter egen förmåga. Min son mår bra och går till skolan varje dag, något som varit långt ifrån självklart tidigare.
Till min bestörtning har jag fått veta att KF sannolikt inte kommer att få fortsätta med sin verksamhet nästa läsår. Det framgår av en tjänsteskrivelse från Utbildningskontoret till Utbildningsnämnden (UN 2023/5908 624) där det i en enkel mening föreslås, utan konsekvensanalys eller något hänsynstagande till barnperspektivet, att samla alla IMA-elever i kommunal regi.
I praktiken innebär det att kommunen kommer att sluta skicka elever till KF. I samma skrivelse föreslås att all IMA-verksamhet, som idag finns på de flesta kommunala gymnasieskolor i kommunen, ska samlas på Bråvallagymnasiet.
I den mycket korta analys av konsekvenser som har gjorts av det förslaget, framgår att man ser risker med Bråvallagymnasiets geografiska position. Det anges ”Av eleverna som idag finns på nuvarande enheter har mer än hälften en historik med stor problematisk frånvaro, där utmaningarna till stor del finns kvar. Det finns en stor risk att dessa elever kommer ha svårigheter att ta sig till Bråvalla, både utifrån ett ekonomiskt perspektiv men framförallt utifrån elevernas förmågor och mående. En flytt till Bråvalla kommer med stor sannolikhet leda till fler avhopp och en ökning av elever i KAA.” Lösningen på det problemet beskrivs som att Bråvallagymnasiet ska ha en dialog med Östgötatrafiken.
Det förslag som Utbildningskontoret nu lägger fram är alltså rent ekonomiskt och helt kallt räknar man med att spara pengar på att barn och ungdomar inte längre kommer till skolan. Medvetet vill man alltså flytta på fullt fungerande IMA-verksamheter där de svagaste eleverna i behov av mest stöd och hjälp för att lyckas går, och tar med i kalkylen att det kommer att leda till avhopp. Vart tar dessa elever vägen då? Kan det vara så att Utbildningsnämnden sparar några kronor medan kostnader istället ökar hos socialtjänsten, inom vården och tyvärr till och med inom polis, rättsväsende och kriminalvård?
Om man ser till KF:s verksamhet är det ännu mer obegripligt att man vill flytta elever därifrån eftersom dessa elever inte kostar kommunen en enda krona mer än de elever som redan går på Bråvallagymansiet.
Inför att vår son skulle sluta 9:an fick vi presenterat för oss de olika inriktningar som IMA-programmen har på de olika skolorna, och kunde då välja den skola som bäst möter upp mot hans behov. Faktiskt har alla elever idag möjlighet att välja skola utifrån sina preferenser, det är inte längre som tidigare när man blev hänvisad till närmaste skola. Denna valfrihet föreslås nu alltså tas bort från en enda grupp av elever, nämligen de svagaste och de som har det största behovet att kunna välja den skola som bäst kan tillgodose deras behov.
Det framgår inte av skrivelsen om man har frågat några ungdomar som berörs av förslaget, inte heller kan jag utläsa att några föräldrar eller lärare har fått ge sitt perspektiv eller dela med sig av sina erfarenheter. Utöver förslaget att samla alla IMA-elever på Bråvalla, innehåller förslaget också andra mycket stora förändringar av skolan, och jag vill uppmana andra föräldrar att sätta sig in i förslaget och göra sina röster hörda, för det här kommer att drabba många barn, ungdomar och familjer hårt.
Jag önskar att kommunen kan lyfta blicken från nästa års budget och se till ett lite längre samhällsekonomiskt perspektiv och framförallt att ta hänsyn till barnperspektivet.