Jag skäms för att vara aktiv moderat

"Mitt moderata blå hjärta har efter många trogna år drabbats av stillestånd och jag vet inte om jag någonsin kan väcka det", skriver insändarskribenten.

Ingrid Cassel och Sophia Jarl.

Ingrid Cassel och Sophia Jarl.

Foto: Pär Andersson

Insändare2024-11-05 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har varit aktiv länge i vårt parti och med stolthet fört fram vår politik. Jag tycker att den politik som förts senaste åren är bra för Norrköping. Jag, som många andra aktiva, är oerhört lojala vårt parti.

Det betyder inte att vi står bakom det ledarskap som finns. Det handlar inte om personpåhopp på Sophia Jarl eller Ingrid Cassel. Hur dom är som personer vet jag lite om, jag vet hur dom är som ledare för ett parti lokalt, och som gruppledare. Att vara en rak ledare betyder inte att man är elak. En rak ledare med någon form av ledaregenskap kan samla folk, få dem att enas och leda även en spretig grupp i en riktning.

Det är inte sant att Ingrid och Sophia aldrig känt till bristerna och den interna kritiken mot Sophia. Det är många som har flaggat sedan gruppledarkonflikten mellan Sophia och Fredrik Bergqvist. Men inget händer. Många har lämnat uppdrag med luddiga förklaringar och försvinner med kompetens, driv och erfarenhet till tystnad.

Jag skäms också för att vi som moderater aldrig kan enas om att det räcker, att ingen borde ha ont i magen eller skällas ut så tårarna rinner.  Eva-Britt Sjöbergs beskrivning var som ett slag i magen, jag vet vad hon menar. Jag skäms också för, om det stämmer, att gruppen blivit tillsagd att ingen får kommentera Eva-Britts avhopp. En reaktion och ett tack för hennes insatser på inlägget på Facebook kan väl ändå inte vara fel?

Det borde vara roligt att styra i majoritet, det borde vara roligt att diskutera politik, locka nya medlemmar och kampanja. Det borde finnas en gemenskap som bygger på tillit, förtroende, gemensam värdegrund och människosyn, en ödmjukhet för varandras styrkor.

Vi har blivit ett parti där Sophia ses som en frälsare, maktövertagande var och är viktigare än allt annat. Alla offer på vägen är rättfärdigade av det högre syftet och så många (inklusive jag själv) tittar bort. Önskar att någon annan löser våra problem.

För mig är det enbart en pyrrhusseger. Mitt moderata blå hjärta har efter många trogna år drabbats av stillestånd och jag vet inte om jag någonsin kan väcka det.