När jag undrade om hon hade ätit idag, så var det nog mera en fundering på om någon hade brytt sig om henne, och om hon vill fortsätta att leva. För om hon åt, så ville hon nog också leva några dagar till.
Så varför frågar jag inte det istället?
Vanliga kontrollfrågor från mig som anhörig blir istället:
När städade ni här senast? Har ni vattnat blommorna, de känns lite torra? Fick hon duscha igår? Kom hon ut något i går? Hur är det med hennes liggsår?
Det verkar vara svårt för oss att prata med personalen om de existentiella funderingar vi har. Som till exempel: Vad har ni pratat med min mamma om idag? När blir hon gladare eller mer lessen? Vad tror ni att hon skulle vilja uppleva innan hon dör? Pratar hon med någon under fikat? Är det någon som hållit min mammas hand idag? Har ni hört om min mamma är rädd för att dö?
Det är enklare att prata om väder, mat, medicin och städning. Det är också enklare att kontrollera om detta görs eller inte görs på ett äldreboende.
Det finns de inom äldreomsorgen och anhöriga som ställer existentiella frågor i ett mera närvarande samtal, men vi kan bli ännu bättre. I vardagen på äldreboenden behöver man skapa flera tillfällen med aktiviteter där man får utveckla alla sina sinnen och våga möta hela paletten av känslor.
En väldigt viktig faktor är självklart tiden för personalen. Dels tiden som finns till förfogande och dels hur vi fördelar den tiden på bästa sätt för boende. Då skulle vi säkert kunna skapa utrymme för mer social närvaro, att nyfiket läsa eller lyssna på levnadsberättelser och förstå det viktiga i själsligt detektivarbete. Vi kan då minska ensamhetskänslor och motverka de äldres själsliga liggsår.
Vi (anhöriga, politiker, chefer, personal, kollegor, vänner, besökare) måste oftare våga ställa mera existentiella frågor.
Det viktigaste är inte bara att få en guldkant i vardagen, utan göra en vardag som blir mer värdefull att leva i.