Han gömmer ansiktet i tröjan och gör ryckiga rörelser med händerna. När jag kommer närmare ser jag att det inte är min bror och jag pustar ut.
Tidigare samma dag hade jag skjutsat honom till psykiatriska akutenheten på Vrinnevisjukhuset. Han ringde och väckte mig och berättade att han inte klarar mer. Äntligen ville han ta emot hjälp efter att ha nekat ett flertal gånger. Det har varit många vändor på psykiatrin för honom, oftast korta. Det har även varit vändor till missbruksvården och olika insatser har blivit tillämpade.
Det senaste året har han haft möjlighet att sova hos en familjemedlem men efter flera månader av att dricka sig så redlös att han faller ihop på olika ställen i huset, kissar på sig och inte velat förändra sin situation gick det inte längre. Min bror är numera hemlös, går inte till jobbet, äter inte och känner konstant ångest. Nu kanske han äntligen får hjälp, tänker jag.
Efter att ha ringt på dörren tar de emot honom, inte med samma varma bemötande som sist jag skjutsade upp honom dit men de var ändå snälla nog att säga att de skulle ringa mig, med hans medgivande, om han skulle bli utskriven.
Jag får en kram av honom som tack innan jag hinner lämna, då känner jag hur mager han har blivit.
Några timmar senare får jag ett samtal från en av skötarna som berättar att han har skickats till akuten eftersom han förtärt handsprit. Jag upplever hennes ton kort. Min bror ringer mig senare på dagen och säger att han har blivit utskriven. Från akuten frågar jag. Nej, från psykiatrin.
Blir förskräckt av hans svar och ringer dem. Samma person som förut svarar. Ja det stämmer. Det var läkarens bedömning att han inte behöver läggas in och han har en tid hos den öppna psykiatrin imorgon. Något som min bror inte alls känner till, och inte kan ta till sig i det skick han är i.
Jag vill skrika. I 15 år med flera LVM nekade, känner vår familj oss helt lämnade av samhället. Betalar jag inte skatt för att få hjälp av olika instanser? Vart ska man vända sig när inte samhället vill hjälpa en som vill ha hjälp? Nu säger jag inte att min bror är den enklaste. Men att man bemöts i psykiatrin med att det är öppenvårdens uppgift är helt sanslöst. Ska det inte vara tillräckligt? Varje natt sover jag med rädslan av att han inte ska finnas imorgon. Det känns inte som att det är en självklarhet när inte ens de som finns till just för att stötta, finns där för honom.