Vid Rikskonferensen Folk och försvar i Sälen den här veckan sa överbefälhavaren Micael Bydén att Sverige bör förbereda sig för krig och att det är "Slut på bekvämligheten som vi känner”.

Jag har besökt krigskyrkogårdarna vid Somme och Verdun. De flesta dog innan de hade fyllt tjugo, mina ena barn var sjutton och arton då. Skulle jag ha förberett dem för krig? 

Att förbereda sig för krig är inte att ta reda på vart skyddsrummet ligger eller göra en låda med spritkök, ficklampa och proviant. Det är att skicka sina barn till kriget, det är att försöka vänja sig vid tanken att gräva fram liken av grannfamiljen ur resterna av det sönderbombade huset. Det är att glömma att minst hälften av dem vi dödar är civila.

Hur har det kunnat bli så här? Aldrig förr har världen satsat så mycket på möjligheten att döda. På ömse sidor om gränser mellan människor sätts mer och mer vapen och soldater in. Alltmer rädda och spända bevakar de varandra. I Gaza är 85 procent av befolkningen på flykt och i Ukraina dödas människor varenda dag.

Trots de enorma resurser som satsas på att förbereda världen för kriget har vi inte råd att ge alla barn mat. Vi har inte råd att vaccinera alla barn mot sjukdomar där vaccinet kostar några tior. En artillerigranat kostar tiotusentals kronor. Vi har inte råd att hindra uppvärmningen av jorden men ingen politiker uppmanar oss att förbereda oss klimatförändringarna och avstå från vårt bekväma liv.

Jag tänker inte förbereda mig för krig men jag kan offra lite av min bekvämlighet för klimatet, för att inget barn ska dö av svält och jag tänker inte ange något barn i skolan.