Åtminstone gjorde SJ:s sajt det. Omkring 46 000 kunder surfade in i jakt på tågresor till jul, men blev antingen sittande med en kraschad hemsida eller förslag på mycket dyra resor. Hur kan något sådant ske med ett bolag som staten heläger?
I den frågan finns nog en del av svaret. När staten får monopol i samhället blir kvaliteten därefter.
SJ:s uppdrag är att bedriva lönsam persontrafik på järnväg. Det uppdraget har blivit allt viktigare i en samtid när de flesta vill resa miljövänligare. Varför blev det då såhär?
Enligt SJ:s presskommunikatör hade de inte räknat med det stora intresse som svenska folket i år visade. I fjol hade de ca 6 000 kunder som sökte julresor digitalt. Men i och med att pandemin har släppt greppet om oss tillströmmade alltså cirka 46 000 ressugna som fick sidan att krascha. Detta skapade stor frustration.
Till SVT Nyheter (9/11) sa SJ:s presstjänst att de vidtagit åtgärder, men att det varit svårt att beräkna volymen. ”It är alltid it”, som SJ:s presskommunikatör uttryckte det. Förvisso. Men eftersom detta var en planerad försening av biljetterna för jul och nyår (de skulle egentligen ha släppts i september) borde de ha varit bättre förberedda. Inte minst kunde de ha varit snabbare med att kommunicera när felet faktiskt var ett faktum.
Med detta sagt får SJ oförtjänt kritik. Åtminstone när det kommer till prissättningen. Den är marknadsmässig, vilket i grunden är rätt och riktigt. Priserna går upp på de mest belagda resorna och går ned när efterfrågan inte är lika stor. Därmed undviks – oftast, julresefallet nu är förhoppningsvis ändå ett undantag – större köbildning, trängsel och att resorna helt tar slut.
Tågrälsen har potential att knyta samman Sverige. Sedan pandemin har vi förstått att utflyttning även kan ske från storstäder till landsbygd. Edvard Hollertz, agronom och ledarskribent i ATL tillika krönikör på den här ledarsidan, har förutom artiklar på detta tema även skrivit reportageboken Tåget stannar inte här längre. En berättelse om Sverige utanför storstäderna (Timbro 2021). Boken inleds med att SJ:s snabbtåg endast gör några få uppehåll mellan städerna. Fort men fel, om vi ska kunna ta oss till våra mindre orter.
I senaste Axess skriver Jan Jörnmark, Lars Anders Johansson, Martin Tunström och Edvard Hollertz om de olika landsbygdernas situation och människor. Johansson lyfter fram filmen ”Änglagård” som exempel på den dualism som präglar svenskarnas förhållande till landsbygden. ”För de flesta av oss ligger livet på landet bara en eller ett par generationer tillbaka i tiden.” Visst är det så. Men varför har då så många etablerade partier glömt bort landsbygden? Fler partier behöver inse vikten av att fokusera på lokala frågor på landsbygden för att hålla sig relevanta. Och mycket börjar med resan dit.
Om vi ska kunna ta oss runt i Sverige behöver SJ som störst vid rälsen ställa upp med infrastruktur som håller, både på tågbanan och i den digitala världen. Annars bör man kanske fundera på om SJ ska vara helägt av svenska staten. Vi reser gärna med tåg, men då ska det gå just som tåget.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare.