Stina Ekblad tar emot i sin lilla loge på Dramaten. Möblemanget består av en soffa, en fåtölj och ett toalettbord. Knappast ett andra hem, men ändå en plats där hon har möjlighet att få vara i fred en stund.
– Jag är här ganska mycket. Från klockan 10 till 17 när vi repeterar. När föreställningen börjar blir det nästan varje kväll, så det är viktigt för mig att ha ett bo här. Jag brukar säga att det är min etta på Nybroplan, säger hon och ler brett.
Nästa år kan hon fira fyrtio år som skådespelare. Många stora roller har det blivit, framför allt på scenen, men även framför kameran. Senast sågs hon i tv-dramat ”Tjockare än vatten” då hon spelade mamman Anna-Lisa Waldemar.
– Det var roligt. Det var ju en riktig roll.
Men det var tråkigt att Anna-Lisa skulle dö så snabbt. Kommer hon tillbaka något i serien?
– Nej, inte kan man ha en hel serie om en 60-årig kvinna. Så är det! För det krävs 25–30-åringar i huvudrollen. Men det gör ingenting. Jag är först och främst teaterskådespelare. Här har jag mitt arbetsliv och här trivs jag. Här får jag stora, roliga utmaningar.
Genom utmaningarna kommer utvecklingen. Stina Ekblad säger att utan dem försvinner lusten. Därför kräver hon mycket både av sina regissörer och av sig själv. Arbetsprocessen går ut på att först förstå texten. Sedan hitta känslan i sig själv. Först då går det att komma åt den klingande sanningen – den som ljuder i oss alla.
– Det handlar om att söka närvaro, lämna sig själv och bara vara intresserad av den man talar med. Men det är svårt. Man rekapitulerar en pjäs kväll efter kväll. Börjar slinka ur, slira ur, ta till trick, glömmer, blir nervös och själviakttagande. Men man tränar sig naturligtvis.
Om två månader är det premiär för Vilhelm Mobergs epos ”Utvandrarna” där hon gör rollen som Kristina. Det är fjärde gången hon och regissören Mats Ek arbetar ihop. Senast för två år sedan då Stina Ekblad gjorde den 80-åriga gubben Hummel i ”Spöksonaten”. Året före var hon en sväng i Düsseldorf där hon spelade ”Stalin som kvinna”.
Den stora spännvidden mellan rollerna är rolig, säger hon. Samtidigt har hon börjat fråga sig själv hur länge hon kommer att fortsätta.
För skådespelaryrket är slitsamt. Och slitet ligger i, som hon säger, att alltid investera hela sitt jag i arbetet. Kväll efter kväll.
– Det är verkligen ett arbete. Det tycker jag om att det är. Jag håller på så länge jag orkar, och än så länge orkar jag. (TT)