Åldersdiskriminering är uppenbarligen inget som drabbat skådespelaren Lars-Erik Berenett. Vid pass 70 år är han synnerligen aktiv och gör både tv, film och teater.
Han har just avslutat en Sverigeturné där han fått spela i en av sina favoritpjäser, Tisdagarna med Morrie, och i början av nästa år dyker han upp i två nya dramasatsningar på SVT.
- Den där pensionärsridån som går ned, den behöver man ju inte acceptera. Utan det är bara att fortsätta jobba så länge man kan. Jag är lyckligt lottad genom att jag har mycket att göra. Det behövs äldre herrar, tydligen, säger han.
Åter till Stockholm
Han har nyligen flyttat tillbaka till Stockholm efter många år i Helsingborg, där han bosatte sig 2001 tillsammans med dåvarande sambon och skådespelaren Maria Kulle och deras son.
När nu sonen Emanuel inte längre är så liten, utan 15 år gammal, kände Lars-Erik att han kunde flytta tillbaka till huvudstaden där de flesta jobben finns.
Stack till sjöss
- När jag var 15 år stack jag ut till sjöss. Det var det som gjorde att jag nu kunde lösgöra mig någorlunda geografiskt från min yngsta son Emanuel. Jag tänkte att herregud, han är ju
i samma ålder som jag när jag drog iväg. Och han är så stor och redig och mycket klokare än vad jag var vid den tiden, så han klarar sig alldeles utmärkt.
- Sedan reser han ju mycket mellan mig och Helsingborg. Men han går i skolan där nere.
Förutom de två åren som ung sjöman har Lars-Erik Berenett även arbetat i musikaffär i Uppsala,
i tron att det var musik han ville ägna sig åt. Men så övertalades han att söka till Calle Flygare Teaterskola och senare till Scenskolan.
Sedan dess har skådespeleriet kommit i första rummet. Jobben har som sagt kommit i hans väg under hela karriären, och han har blivit ganska starkt förknippad med vissa av sina roller.
Polisiära frågor
Genom sin tre år långa medverkan i Skilda världar nådde han en ny och bredare publik. Och som Roland Hassel fick han under lång tid närmast personifiera polisyrket.
- Det var många som kom med polisiära frågor till mig och undrade om jag kunde hjälpa till med anhöriga som hade råkat illa ut och så vidare.
På riktigt?
- Ja, på riktigt. För publiken kan det vara en ganska tunn linje mellan verklighet och fiktion. Det är en märklig erfarenhet som många skådespelare delar.
För sitt arbete får han anledning att läsa mycket. Annars finner han sin främsta inspiration i nuet.
- Jag är tacksam för mitt liv som skådespelare, och dess främsta krav: att vara här och nu. Här finns ingen tid och ingen ålder.