Det är med de orden som recensenten Johanna Lindbäck på bokhora.se förklarar för en kritisk läsare vad som är så bra med Helena von Zweigbergks romaner.
Relationer – det är vad som kännetecknar Helena von Zweigbergks böcker. I höstas kom den senaste, ”Än klappar hjärtan” som handlar om tre systrar. Men det började med mord.
Året var 2001 och boken hette ”Det Gud inte såg”. Därefter följde tre böcker till om fängelseprästen Ingrid Carlberg, innan Helena von Zweigbergk ledsnade på deckarformen och i stället började skriva relationsromaner.
Bland dem ”Anna och Mats bor inte här längre” och genombrottsromanen ”Ur vulkanens mun”.
– Det är svårt att kategorisera sig själv, men relationer har blivit mycket mitt ämne, och jag försöker göra det så sant jag kan, säger hon.
Redan innan författandet tog fart var Helena von Zweigbergk ett känt namn. Bland annat för sin medverkan i radioprogrammet ”Spanarna”, som filmrecensent och så småningom även som programledare för ”Filmkrönikan” och för sina kåserier i P1:s ”Godmorgon, världen!”.
Däremot har hon aldrig tidigare varit med i tv-tävlingen ”På spåret”, där hon i fredags kammade hem segern, tillsammans med goda vännen Göran Everdahl, efter en oavbrutet spännande finalomgång. Inspelningen ägde rum i oktober och sedan dess har hon i smyg förvarat vinsten i form av silverpokaleri sin garderob.
– Det är första året som jag deltar, men många tror att jag har varit med tidigare.
Att vinna denna prestigefyllda frågetävling i televisionen borde göra henne lite stoltare, även om det är en karaktärsegenskap hon har svårt för.
– Jag är sällan stolt. Jag är för mycket av en tvivlare. Stolt vågar jag bara vara över idiotsaker, som att ha lyckats göra en god middag eller vinna i spel.
I stället går vi vidare till ett annat aktuellt ämne – senaste romanen ”Än klappar hjärtan”. Den här gången har hon siktat på att skriva en bok som omfattar betydligt fler personer än hennes tidigare, en berättelse med en känsla av familjekrönika.
– Innan jag skrev den här hade jag som ledord att det skulle bli en melodram, lite i den klassiska romantraditionen. Och även om det är en väldigt sorglig roman är den ljusare än mina tidigare.
Stommen i handlingen utgörs av de tre systrarna Lena, Astrid och Sandra, som efter tjugo år återigen möts. Att Helena von Zweigbergk valde att skriva om just systerskap är ingen slump. Själv har hon fyra systrar och hon har också använt mycket från sitt eget liv i romanen. Fast inte när det kommer till personerna i boken. De är alla påhittade, påpekar hon.
– Ibland säger jag att jag skriver fiktion för att vara sann. Jag vill vara sann i känslan och så fort jag närmar mig något som liknar min egen verklighet värjer jag mig. Då känner jag genast att jag måste rätta till saker.
Du har under de senaste 13 åren gett ut nio böcker. Är du ovanligt flitig?
– Jag upplever mig inte så. Det är ju mitt jobb. Jag hade tidigt en dröm att jag skulle skriva böcker. Då var det så krampartat för det skulle bli stort och personligt, typ ”Rädd att flyga”, eller något Kerstin Thorvall-aktigt. Sedan blev jag ombedd att skriva en kriminalroman och det är jag väldigt tacksam för. Det var förlösande, annars tror jag inte att det hade blivit någon bok alls. (TT)