– Vi hann inte prata med varandra så mycket som vi hade hoppats, säger Iréne Liljegren, som var en av dem som gick ut folkskolans sjätte klass 1959. Nu har hon och de andra mötts på nytt.
Det var fredagen den 19 september som 14 förväntansfulla samlades i S:t Laurentii församlingshem. Här låg tidigare ett äldre församlingshem.
– Och det var i det som de flesta av oss började i småskolan, vår lärare hette Kerstin Truedsson och vi minns henne som en väldigt snäll fröken.
På 1950-talet fanns fortfarande det system där sjuåringar började i småskolan, vars tre årskurser följdes av folkskolans årskurs 4–7, och därefter ett åttonde läsår i fortsättningsskolan. Alternativet var en tre- eller fyraårig linje på realskolan, som avslutades med realexamen.
– När vi började i fjärde klass fick vi byta skola och började i Vintervadsskolan. Våra lärare var rektor Bertil Ljungstedt och magister Lennart Nylander. I vanliga fall hade varje klass bara en lärare i alla ämnen, men vi hade två för att rektorn skulle ha vissa undervisningstimmar.
När 50-talet gick mot sitt slut var det också dags för många av klasskamraterna att skiljas åt. Sen gick åren, några sågs då och då, andra aldrig. Hösten 2013 möttes Gunilla Lindmark och Iréne Liljegren.
– Vi började prata skolminnen och så kom vi på att det skulle vara roligt att få träffa så många som möjligt av våra klasskamrater igen. Vi bestämde att vi skulle höras av igen och i februari i år träffades vi igen, berättar Iréne Liljegren.
Av två klasskamrater blev en festkommitté på fyra personer, där Pehr Carlsson och Christer Nore också ingick. Efter ännu en träff började jakten på de gamla klasskamraterna, med hjälp av en klasslista.
– Det gick förvånansvärt lätt att hitta alla och så skickade vi en förfrågan till de 20 klasskamrater som fortfarande är i livet.
14 av dem kom till 55-årsträffen som började med en första spännande presentation; ”vem är du?” och ”hej på dej” och följdes av kaffe och smörgås.
– Sen berättade var och en av oss lite om sig själva och vad som hänt sedan vi senast sågs. Det nya klassfotot togs utanför församlingshemmet innan promenaden till S:t Laurentii kyrkogårds minneslund, där ett blomsterhjärta lämnades som en hälsning till de klasskamrater som inte längre finns. Dagen avslutades med en lika glad som lång lunch. Gamla minnen utbyttes liksom nya adresser.
– Det roliga var att vi allihopa kände en gemenskap trots alla åren som gått. Vi hade hoppats hinna prata ännu mer, men det får vi ta igen vid nästa träff. Vi gav varandra ett löfte om att ses igen om tre år, säger Iréne Liljegren.