64 år senare sitter den pensionerade specialisten i allmänmedicin vid sitt köksbord och svarar ett tveklöst Ja! på frågan om hon skulle välja samma yrke om hon finge chansen på nytt. Medan kaffet puttrar i bryggaren säger hon att det känns allmänt konstigt, det här med att fylla 70.
– Åren har gått så fort, samtidigt som det hänt så mycket.
Fira, det ska hon förstås, även om hon inte har någon aning om vad som väntar. Hon har bara sagt vad hon inte vill.
– Jag vill inte ha ett stort kalas och inget litet kalas och jag vill inte gå på nån fin restaurang utan göra nåt som även yngsta barnbarnet kan vara med på.
Tredje firandet
Det blir tredje gången det här året som Ingrid Broman firar. Förra månaden var hon på studentjubileum, 50 år efter att hon som en i premiärkullen på Norrköpings kommunala gymnasium, sprang ut med vita mössan på sitt huvud.
Och precis i början av året, den 11 januari, då var det 50 år sedan hon mötte mannen i sitt liv, han som med ett brett leende sitter och lyssnar på vad hans fru berättar.
– Det var på en ”hopfösningsfest” i Norrköping, fast att det blev Arne och jag, det var inte tänkt.
Tänka sig, vilken tur ändå. För det var ju tack vare den två år äldre Norrköpingsgrabben som Ingrid kom in på casinot i Nice 1969.
– Då hade jag gärna sett äldre ut. Det var 18-årsgräns och jag blev inte insläppt. Men sen sade vakten att eftersom jag hade en äldre, stadgad man vid min sida så fick jag komma in.
Och turen fortsatte. De kom till casinot med 50 franc och gick därifrån med 175, det var mycket pengar för en 25-årig student i Uppsala. Lärardottern skulle bli läkare.
Hjälpte sjuka mamman
Folkskolelärare Lennart Bengtsson och hans hustru Ingalisa bodde i Småland när deras förstfödda föddes. När Ingrid var fem år bodde familjen i Norrköping och hon var storasyster till Kerstin och PerOla. Ett år senare rämnade idyllen.
– Mamma fick blodstörtning. Det var blod överallt och det var jag som hjälpte henne, jag ville göra det.
Det var då som Ingrid bestämde sig.
– Jag skulle bli läkare, det var det enda jag ville.
Av allt det som hände det närmaste året minns hon nästan ingenting. Mamma Ingalisa fick diagnosen lungtuberkulos och kom till sanatoriet i Kolmården. Pappa var tvungen att gå tillbaka till sitt arbete. Vad skulle hända med de tre små syskonen?
– Det var förskräckligt. Det fanns ju inte dagis på den tiden. Vi fick en hemsyster en vecka, sen var alternativet Mamre barnhem.
”Aldrig i livet”, sade barnens 64-åriga mormor, nybliven änka och bosatt i Linköping. Flickorna fick flytta till henne, lillebror till farföräldrarnas gård i Blekinge.
– När mamma fick julpermission var jag den enda av oss tre som kände igen henne.
Familjen återförenades
Efter ett år återförenades familjen, mamma blev så småningom frisk, ”hon var seg som attan, morsan, hon levde med sin lungsot i 41 år”. Med en budget på 3 000 kronor för första halvåret började Ingrid sina medicinstudier. På loven arbetade hon som sjukvårdsbiträde, laboratorieassistent och sedan som underläkare på Sandbyhov ett par somrar.
– Kirassen (kirurgassistenttjänstgöringen), det var min grej, den gjorde jag på Samariterhemmet i Uppsala, jag gillar hantverket och att man gör nåt direkt. Men på den tiden kunde man inte bli kirurg som kvinna, inte om man ville ha familj.
Och det ville Ingrid, som blivit fru Broman efter att Arne och hon gift sig i Östra Eneby kyrka den 8 september 1968, i 35-gradig högsommarvärme och med bröllopsfest på Abborreberg.
– Vår son föddes 1971 och året efter blev jag med lic och leg läk och då flyttade vi hit till Söderköping direkt.
Blev kvar i Söderköping
Arbetet som distriktsläkare i Söderköping passade perfekt.
– ”Men en sån här liten skitstad kan man väl inte bo i, vi ger den ett halvår”, sade vi när vi flyttade. Sen bestämde vi oss snabbt, vi trivs jättebra.
Där hemma, där John efter några år fått sällskap av lillasyster Anna, fanns förträffliga barnflickor, ”jättebra tjejer”. Ingrid blev Söderköpings första kvinnliga doktor, arbetade heltid och trivdes med de blandade arbetsuppgifterna.
-– Och jag sade ”du” till alla, utom de allra äldsta.
Det blev 15 intensiva år, men efter specialtjänstgöringen i allmän medicin, på lasarettet i Norrköping var det dags att bryta upp.
– Då blev jag headhuntad till chefsjobbet på Kannan.
I januari 1988 började hon som chef för Sveriges då största vårdcentral, med lokaler i centrala Norrköping, 48 000 personer i upptagningsområdet och ett mer än lovligt tungrott administrativt system. Ingrid gick igenom allt i detalj och skickade sina slutsatser till sin chef. Beslutet blev att göra en stor vårdcentral till två hälften så stora.
– Allt var klart till påsk, då bjöd jag alla i huset på semlor, det gick nog åt 350 stycken. Sen brann Kannan.
Vårdcentralen brann upp
Fredagen 20 maj 1988, dagen före pingstafton, startade branden på vinden i grannhuset och spred sig blixtsnabbt.
– Hela övervåningen brann upp. De ringde efter mig och jag var inne tillsammans med räddningspersonalen, för att peka ut vad som skulle räddas. Vi klarade alla patientjournalerna.
Vårdcentralen fick tillfälliga lokaler i gamla infektionskliniken på lasarettsområdet och Ingrid var med och bygga upp verksamheten från grunden. Det blev vårdcentralerna Väven, Östertull och Såpkullen. Några år senare blev hon chefsöverläkare på Såpkullen, när 90-talet var ungt.
– Det var härliga år, mycket ansvar och en egen säck med pengar. Jag satsade på den bästa medicinska utrustningen och möblerna tog jag från landstingets förråd.
Tio år senare var åren som landstingsanställd över. Hon valde att säga upp sig.
– Och då köpte vi ett eget bolag, Arne och jag, och jag blev leasingläkare.
MedArbetaren Broman AB hette bolaget och Ingrid varvade jobb på vårdcentraler i Sörmland och Småland med uppdrag som försäkringsläkare och företagsläkare, varav åtta år på Billeruds Bruk.
– Jag jobbade tills jag var 67. Sen har jag varit pensionär.
Är med barnbarnen
Men tro inte att hon slagit av på takten, tvärtom. Almanackan är välfylld. Bridge, vattenjympa, SPF, kommunens pensionärsråd(där hon varit med och tagit fram värdighetsgarantier för äldreomsorgen), vinprovning, jazzklubben Crescendo, Rebeckalogen, släktforskning.
– Som pensionär gör man allt som man inte hann förut.
Och sist men inte minst.
– Vi ägnar mycket tid åt barnbarnen, det är underbart.