Vi står i det hus han själv har byggt, på lediga stunder. Lagom till julmarknaden 1997 stod det 50 kvadratmeter röda trähuset klart, bara några korta kliv från det malmska boningshuset. Det är här i verkstaden han håller hus mest hela dagarna.
– Jag jobbar heltid, jag jobbar rätt mycket, det har jag alltid gjort, det är roligt. Om du frågar Birgitta, min fru, säger hon nog att jag jobbar 60 timmar i veckan.
Just nu är det lite extra hektiskt. Han har uppdraget att svara för utsmyckningen och inredningen av ett väntrum i Åby vårdcentral, ett projekt som dragit ut på tiden efter att alla inblandade har sagt sitt, om bänken som ser ut som en banan, stolarna som liknar äpplen och bordet som är i form av ett päron. Det räcker med att slänga en blick på hans miniatyrmodell så piggnar livsandarna till.
Offentliga uppdrag är en del av konstnärens vardag. Annars har han gjort sig känd som mannen som vet var skåpet ska stå.
Kluriga, knepiga skåp, fyllda med överraskande detaljer som låter ana en underfundig upphovsman tillika en hantverksskicklig snickare.
– Skåp, ja, det håller jag också på med.
Lite mer för nöjes skull bygger han nyckelharpor, det ligger en och väntar på att bli färdig.
– Det här är nummer 14, säger han och granskar det blivande instrumentet.
Nummer 1 byggde han för 38 år sedan, när han bodde i Robertsfors utanför Umeå.
– Det var när folkmusikvågen sköljde över Sverige, jag höll kurser också.
Ombedd att varudeklarera sig själv säger han:
– Jag är konstnär, arbetar i huvudsak i trä, med konsthantverk och skulpturer. Framför allt jobbar jag med lövträd som ek, men även björk och ask och jag har ställt ut mycket under åren, och då går det åt rätt mycket grejer.
Det mesta verkar vara möjligt för konstnär Malm. Man undrar ju var han får allt ifrån. Svaret är – en kuranstalt.
– Jag växte upp i den gamla kuranstalten i Kneippen, det var ett fantastiskt hus, jag tror att det var det som satte fart på fantasin.
Att det blev barndomshemmet kan han tacka morfar för.
– Han var stins i Söderköping och gick i pension på 1920-talet. Då köpte han det där huset och startade Kneippbadens Ångtvätt, sen fick mamma ärva det och så drev hon och pappa det.
De tre barnen, storasyster Lotta, mellanbror Gunnar och lillebror Lars fick också rycka in vid behov, när det skulle tvättas, manglas, strykas och sedan köras ut.
– Jag minns att vi tvättade allt åt gamla restaurang Druvan.
Somrarna tillbringades ute på Harstena, där Lars och 1,5 år äldre Gunnar var mer ute på sjön än på torra land.
– Jag minns inte ens när jag klev ner i en båt första gången.
Desto bättre minns han den första båt han byggde, på den tid då han ägnade sig åt våghalsig kappsegling.
– Jag var 14 år och vi var 16 grabbar som byggde var sin OK-jolle i gamla dansbanan på Hanholmen.
Det var under ledning av den legendariske båtbyggaren Alvar Larsson, som Lars sedan fortsatte att jobba lite åt. Efter åtta folkskoleår i Villastadsskolan började han på yrkesskola.
– Jag har alltid hållit på med händerna, mixtrat och mekat.
Han gick konstnärlig utbildning på Nyckelviksskolan med tanke på att söka sig till slöjdseminariet.
– Men sen ville jag bli silversmed, så jag sökte och kom in på Konstfack.
Examensjobbet, på linjen för metall- och industriell formgivning, gjorde han med en kurskamrat. Det var en lekställning som ställdes upp i ett leklandskap som de skapade i Skärholmen. Sen var det dags att skaffa sig en försörjning. Det visade sig att Robertsfors kommun var på jakt efter formgivare, som kunde hjälpa till att sätta orten på kartan, under namnet Byalaget AB.
– Så det var bara att åka upp, vi var några stycken, och köpa ett hus för ingenting (läs 45 000 kronor).
Det var där och då som han började arbeta i trä. En dag kom Birgitta på besök, syster till konstnärskollegan, keramikern Kåge Olsson. Birgitta blev hans fru och mor till hans två döttrar. 1979 var det dags att vända söderöver, mot skärgården och ett konstnärskollektiv, fyra studiekamrater från Konstfack. Utöver Lars och Kåge var det målaren och skulptören Erik Cederquist och keramikern, stuckatören och scenografen Anders Nyhlén, som Lars känt hela sitt liv, eller åtminstone ända sedan treårsåldern.
Lars och Birgitta flyttade in i ett hyreshus i Husby Backe och kollektivet Söderköpingsgruppen fick en gemensam verkstad i lagården på Storängen, innan de fick utrymme i ett magasin nära kanalen.
Ett antal år senare hade Lars sin egen verkstad i det gamla Lagbergska lusthuset uppe på Korskullen, ”det var ganska opraktiskt”.
Det var ändå en västanfläkt mot det ombonade bondköket där vi sitter och dricker vårt eftermiddagskaffe.
– Vi såg det här vraket, förklarar Lars om det röda trähuset som troligen är byggt på 1860-talet.
Lantbruket på Korskullens gård hade upphört någon gång på 1930-talet, efter att lagården brunnit ner. Sen hade huset stått tomt, efter att en period ha använts som arkiv av S:t Ragnhilds Gille. Nu var det 1985 och ett slit utan like väntade.
– Det var ett jädra jobb med kåken, den var reverterad på insidan och det var 80 centimeters höjdskillnad mellan den ena köksväggen och den andra.
Men nu sitter husägaren här i köksvärmen och trivs alldeles utmärkt. Med sitt arbete, med sitt liv och sin familj, som utökats med fyra barnbarn.
– Jag samlar på dem, skojar en stolt morfar.
Han har sin mamma Rut som förebild, hon som sällan blickade bakåt.
– När hon var 80 ungefär, då åkte hon till London och deltog i ett projekt där man delade ut mat till hemlösa.
Själv glädjer sig Lars åt mer näraliggande saker. Almanackan för 2016 är på god väg att fyllas med trevligheter.
– Vi ska till Italien och åka skidor i februari, sen ser jag fram emot den kappsegling som min dotter Kajsa och jag ska vara med på i maj, det är en tredygnssegling och i höst ska jag ha en utställning på Galleri Hantverket i Stockholm.
Det kan inte gärna bli så mycket bättre. Han bor kvar i sitt hus. Han går till sin verkstad. Han arbetar för mycket, precis som han alltid gjort.
– Jag kör på. Blint!