"Ensam kan man inte göra någonting"

1976 var midsommaren då baksmällan kom först på den tredje dagen. Janne Carlson och några av hans kolleger vid Norrköpingspolisen hade blivit utkommenderade till campingplatsen Lundegård på Öland för att övervaka raggarnas ökända midsommarfirande. Själva midsommarnatten fortlöpte nästan helt utan incidenter, och många poliser lämnade ön redan på midsommardagens morgon. Det var då, när två av de kvarvarande poliserna skulle gripa en rattfull raggare inne på campingområdet, som helvetet brakade lös.Slogs för att överleva
Janne Carlson och hans kolleger gjorde vad de kunde för att mobilisera sig, men var kraftigt undertaliga i striden mot de uppretade raggarna. Slagna på förhand gjorde poliserna vad de kunde för att överleva.I ren panik började Janne slå vilt omkring sig med sin batong för att hitta en flyktväg, och i kalabaliken träffade han en raggare rakt över nacken. När Janne till slut lyckades fly befarade han att han just hade tagit livet av en människa.- Det var så onödigt. Poliserna borde ha svalt stoltheten och backat i ett mycket tidigare läge. Det var ju säkert nästan 4 000 pers där, säger Janne Carlson när vi ses på hans kontor på fastighetsbolaget i Söderköping där han numera jobbar.Ingen batong
Han känns trygg i sig själv där han sitter i sin fåtölj och spelar dansbandsmusik på datorn. Han har aldrig haft någon ambition att stiga i graderna inom polisväsendet. Han har så han klarar sig och behöver inte känna makt för sakens skull. Däremot har han alltid varit mån om att kunna påverka sitt arbete. Midsommaren 1976 blev en vändpunkt. Raggaren överlevde, men i fortsättningen vägrade Janne att bära batong. Han utvecklade ett arbetssätt som byggde på att lära känna invånarna i Navestad där han jobbade.Tiden efter incidenten på Öland beskriver han som "ganska fantastisk".- Jag tror inte du förstår. Jag hade ingen pistol, ingen komradio, ingen batong och gick till fots. När vi grep någon var vi tvungna att leta upp en telefonkiosk för att ringa till stationen, säger han.Som Kling och Klang i Pippi Långstrump spatserade Janne Carlson runt i Navestad, pratade med folk och gjorde hembesök. Seriefiguren
Det var där han fick smeknamnet "Löken", som har hängt med sedan dess. Janne och seriefiguren 47:an Löken hade samma nummer på sina brickor.På 90-talet började han jobba i Söderköping, men år 2000 slutade han arbeta som polis, trött på att cheferna i Linköping bestämde hur polisen i Söderköping skulle arbeta. I dag jobbar han som fältoperatör på Söderköpings kommuns fastighetsbolag Ramunderstaden. Hans arbete går ut på att förhindra och anmäla skadegörelse på Ramunderstadens byggnader. En arbetsbeskrivning som kanske inte låter alltför upphetsande. Desto större utmaning för Löken.Han beskriver ett samhälle som han tycker har blivit allt hårdare och mer anonymt. Det var länge sedan svenskarna kände sin lokala polisman vid namn. Man skulle kunna kalla honom bakåtsträvare när han nu återanvänder de arbetssätt han utvecklade i Navestad. Att förhindra skadegörelsen i kommunen handlar om så mycket mer än att bara anmäla och ta fast förövarna. Det är ett idogt arbete med att lära känna stadens ungdomar och vinna deras förtroende. Ett arbete som sker i samarbete med vaktbolag och polis.Revolutionerat arbetet
Den främsta anledningen till att han så gärna visar sig på stan - trots att han i övrigt ger ett något försiktigt och blygsamt intryck - är att han vill göra människor mindre anonyma inför varandra. Anonymiteten är den högsta av murar att gömma sig bakom, och, tror han, gör att färre brott blir uppklarade. Om man inte är ute och pratar med folk och håller koll på vad som händer i stan är det svårare att lägga pussel i en brottsutredning.- Ensam kan man inte göra någonting, så jag vill inte ta åt mig äran för Söderköpingsmodellen, säger han. Men precis bredvid står väktaren Jörgen och berättar hur Löken har revolutionerat arbetet i Söderköping och att det är han, från sin position som fältoperatör, som är spindeln i nätet.Löken själv förblir tyst i någon sekund innan han säger:- Det värsta jag vet är när en väktare har varit ute en hel natt och sedan skriver att inget har hänt i sin rapport. Det har alltid hänt något, även om det bara är tant Agda som har varit ute med hunden.Öga för öga
Sven Ingvars-dängan Det var dans bort i vägen ljuder ur datorhögtalarna medan Löken visar gamla väktarrapporter. Där finns väktares samtal med stadens ungdomar återberättade, vad ungdomarna har för sig olika kvällar och vilka de umgås med.Men allt är inte frid och fröjd. Löken visar statistik över skadegörelsen i Söderköping, som hittills i år har kostat över 240 000 kronor. Att jämföra med fjolårets 55 000 kronor.Förutom den tilltagande anonymiteten urskiljer Löken människors hämndlystnad som ett annat tidens tecken. Talesättet öga för öga, tand för tand gäller i högre grad än någonsin. Något som gjort att folk inte längre vågar vittna mot dem som misstänks för skadegörelse. Det får därför ses som något av ett misslyckande när tre nya övervakningskameror nu ska sättas upp på Hagaskolan.Det har blivit dags för lunch. Löken stänger av musiken och vi beger oss till restaurang Bakfickan där han hälsar vant på folk både i och utanför restaurangen. Det som vid en första anblick bara ser ut att vara vanligt småprat är i mångt och mycket vad Lökens jobb går ut på. Går det att ersätta dig?- Nja, det vet jag inte. Klart, lite speciell är man nog.

"Ensam kan man inte göra någonting"

Paradiset stod i lågor. På ett ögonblick förvandlades den idylliska campingplatsen till ett brinnande inferno där bensinbomber ven genom luften och polisbilar vältes och sattes i brand.