– Jag erkänner att jag verkligen hade ångest in i det sista. Jag tänkte ”vem vill läsa det här?” Och ”vem är jag att göra detta?”, säger 39-åriga Mikaela Stigsdotter Larsson och slår sig ner i soffan hemma i radhuset i Skärblacka.
Här bor också de tre döttrarna, en åttaåring och tvillingarna på sex och ett halvt år, varannan vecka. Den andra tiden bor de hos sin pappa.
För många är nog Mikaela Stigsdotter Larsson mest bekant genom sitt yrke som präst. Möjligen också för att hon har en medfödd synnedsättning, som bara gör att hon bara kan urskilja konturer. Det har dock inte hindrat henne vare sig i yrkesvalet eller i så många andra sammanhang. Men hon har fått en del uppmärksamhet för det, inte minst i samband med att hon blev tvillingmamma, med en tvååring hemma.
– Då var det många tidningar som ville skriva om mig och familjen, minns hon med ett skratt.
Nu flyttar vi oss tillbaka ytterligare i tiden. Mikaela började tidigt förstå att hon hade en fallenhet för att formulera sig. Uppsatsskrivandet i skolan var en favorit och med hjälp av sin fina sångröst har hon också fått möjlighet att förmedla det skrivna ordet. Vid 19 år ålder bestämde hon sig för att lära sig spela gitarr. Helt enkelt för att kunna kompa sig själv.
– Jag började sedan skriva lite egna låtar och gjorde faktiskt en skiva, en egen produktion. Det var kul, men sedan stagnerade spelandet. Jag tror att jag blev för självkritisk, konstaterar hon
Efter en tid kläckte Mikaela en ny idé, att använda texterna som dikter.
– Då blev det mer lustfyllt igen, tillägger hon.
I samband med småbarnsåren blev dock kreativiteten satt lite på undantag. Tiden och energi fanns helt enkelt inte. Men när Mikaela och hennes man separerade för ett och ett halvt år sedan fick hennes lust att skriva en skjuts framåt.
– Det går faktiskt lättare att formulera sig när man är sorgsen än när man är glad. Så har det varit för mig i varje fall. Jag får också inspiration av det som någon berättat för mig, ett minne eller en tanke, säger hon.
Under de senaste tio åren har det blivit en del. Många av dikterna har nått läsare genom hennes blogg där hon valt att publicera dem. Men så tog hon beslutet att samla dem i en egenutgiven diktbok, ”Toner in i hjärtat”. Boken har knappts hunnit svalna när Mikaela visar den.
– Jag skriver i första hand för min skull, men det kändes även viktigt att publicera. Meningen är att det jag skriver ska väcka något hos den som läser, läsaren får tolka det på sitt sätt, säger hon.
Bakom illustrationerna står hennes mamma Carina, som fotograferat olika naturbilder. Eftersom Mikaela har ett starkt samhällsengagemang, både vad gäller klimatet och för människor som far illa, var det självklart för henne att överskottet av försäljningen skulle gå till välgörenhet.
– Nu har min mormor betalat hela produktionen så alla pengar jag säljer för går direkt till WWF, Svenska kyrkans internationella arbete och Love and Hope, som jobbar mot barnprostitution. Det känns väldigt bra i hjärtat, säger Mikaela.
Så får hon frågan om hon har några ytterligare planer på att ge ut något i bokform. En roman?
– En roman vore ju kul, men det kräver väldigt mycket. Och då skulle jag ju vilja ha ett förlag bakom sig, men någon gång, kanske, blir hennes svar.