Vi träffas i träningslokalerna på Butängen. Inklämd mellan verkstäder och bilmekaniker ligger en byggnad som inte ser mycket ut för världen – utifrån. Men så snart jag kliver över tröskeln är kontrasten total. Från slamret och smutsen utanför till den ljusa och lugna insidan. Jag möts av vita väggar och inramade japanska visdomsord.
Aikido är lika mycket mental som fysisk träning, förklarar Torbjörn, när han ser att jag sneglar på tavlorna.
– Det är en träningsform som påverkar dig som person och du blir aldrig fullärd.
Det handlar således inte om att bli "bra på att fightas" i ett offensivt syfte, utan snarare om att undvika att slåss och att enbart kämpa när du blir attackerad.
Då finns det tekniker som gör att du med små medel kan få din motståndare ur balans.
– Det räcker egentligen med två fingrar för att få även den störste killen på fall, säger Torbjörn och ber mig räcka fram min handled.
Han placerar fingrarna så att min arm hamnar i en allt annat än bekväm vinkel. Sen släpper han. Den lilla demonstrationen räcker för att jag ska förstå hur obehagligt det hade kunnat bli om han fullföljt rörelsen.
– Egentligen är det framför allt anatomisk kunskap som krävs. Det handlar om naturvetenskap, inga superkrafter, säger han och ler.
Och det passar bra med tanke på att Torbjörn till yrket är matematik- och naturkunskapslärare på gymnasienivå. Även i sitt tidigare yrke som ordningsvakt hade han nytta av sitt intresse.
– Att försöka knuffa eller argumentera ut någon som druckit för mycket eller är aggressiv funkar inte. Det gäller att behålla lugnet och använda små, men effektiva grepp.
Som barn började Torbjörn att träna judo, men redan efter att par år insåg han att det inte var hans grej. Intresset för aikido väcktes via tv-programmet "Leva livet" med programledaren Eva Attling år 1984. I ett av avsnitten skulle hon prova på att utöva sporten.
– Det var hela den japanska grejen, all tradition och sättet de kastade varandra på som fångade min uppmärksamhet, berättar Torbjörn.
Via sin pappas arbetskamrat fick han sedan kontakt med utövare i Norrköping och han avancerade snabbt till tränare. Idag har han en egen studio, Aikido academy Norrköping, och han brinner framförallt för barn- och ungdomsverksamhet.
Han berättar att det inom kampsport traditionellt anses vara mer prestigefullt att träna vuxna och att det därför många gånger de mest ovana tränarna som tar hand om barngrupperna.
– Här tänker jag tvärtom. Det är de bästa tränarna som ska ha barn- och ungdomspassen, eftersom de kräver betydligt mer.
Torbjörn är också på det klara med vilken typ av tränare han strävar efter att vara.
– En bra ledare är ödmjuk till sitt sätt och föregår med gott exempel. Genom att visa hur man gör hjälper tränaren till att dra istället för att stå bakom och piska på.
Respekt, menar Torbjörn, är inget du kan kräva, det måste du förtjäna.
Antalet medlemmar i föreningen är omkring 40 stycken och hela verksamheten hänger på engagemang från eldsjälar som han själv. I princip all sin lediga tid lägger han ned på aikidon, helt ideellt.
Under årets augustifest uppmärksammades hans insatser när han erhöll Norrköpings kommuns föreningsledarstipendium. Priset var såklart en uppmuntran, samtidigt är han något oroad inför framtiden.
Han visar mig runt i lokalerna och berättar hur han och övriga medlemmarna byggt upp det mesta helt på egen hand. Han förklarar ingående hur fuktskadade tak krävt kreativa lösningar och hur väggar flyttats och trappor satts på plats.
Men om ett par år kommer allt att jämnas med marken när området rivs för att ge plats åt Ostlänken. Därför letar han nya lokaler för fullt. Men det är svårt för en förening, som inte kan betala marknadsmässiga hyror.
– Jag tycker att hyresvärdar borde tänka utanför boxen. En förening kan bidra med mer än pengar till ett område och hjälpa till att fånga upp unga på glid tidigt och ge dem sunda förebilder.
Men att deppa ihop verkar inte ligga för Torbjörn. Han är van att kämpa.
– Jag måste ändå tro att det kommer att gå.