– Just här i Matagalpa var skalven inte så kraftiga. När min säng började skaka undrade jag till en början om det var något under den, innan jag förstod att det var ett jordskalv. Både lite obehagligt och häftigt att få uppleva sin första jordbävning!
Nog förstod Elin att det som väntade henne som biståndsarbetare i Nicaragua skulle vara både spännande och omtumlande, men att marken skulle skaka under hennes fötter var väl inte riktigt vad hon räknat med.
Klockan sju på morgonen söndagen den 28 september lyfte planet från Arlanda och äventyret startade. Under ett knappt halvår ska Elin Tjernström från Norrköping vara praktikant på ett kaffekooperativ och arbeta med ekonomi- och marknadsfrågor.
– Jag försöker att åka utan så mycket förväntningar, men jag hoppas på att kunna bidra med något, säger hon när vi ses ett par dagar innan avfärd.
Elin är en av de sex svenska praktikanter som för biståndsorganisationen WeEffects räkning ska arbeta i olika latinamerikanska länder. Verksamheten styrs från Costa Ricas huvudstad San José och därifrån ska Elin åka buss till sitt slutmål, bergsstaden Matagalpa.
– Den kallas för ”staden där det alltid är vår”, är ungefär lika stor som Norrköping och är centrum för kaffeodlingen.
Att arbeta med bistånd i Nicaragua är också ett återseendets glädje.
– Jag ”backpackade” i tre månader i Centralamerika för ett par år sedan. Jag tyckte att Nicaragua var ett så himla häftigt land.
Nu, som purfärsk civilekonom, vill hon använda sina kunskaper till något som är till nytta för andra.
– Som praktikant får man bara ett traktamente, tanken är att gå plus/minus noll.
Om ekonomin går jämnt upp blir hon desto rikare på upplevelser. Några dagar efter avresan skickar Elin en första reserapport: ”Vi är framme i San José i Costa Rica. Totalt tog det 25 timmar att resa. I morse vaknade jag av ljudet av fåglar, gatuhundar, tutande bilar och en röd himmel över staden och bergen. Dimman börjar lätta och det känns väldigt fint. Vi ska vara här på regionalkontoret i sex dagar, som en introduktion, vi ska lära oss om den politiska situationen i Centralamerika, hur WeEffect arbetar i regionen och om för- och nackdelar med kooperativa organisationer.
Allt är väldigt intressant, men nu vill jag bara åka till Nicaragua. Jag märker att jag är en tjej som trivs bäst på landet och jag blir lite stressad över allt detta ”kaos” i storstan.
Bussresan till Nicaragua ska ta åtta timmar och vara väldigt spektakulär. Samtidigt blir det en helt annan typ av resa. Costa Rica, som har blivit rankat som världens gladaste land, har haft både fred och ekonomisk tillväxt under en väldigt lång tid.
I Nicaragua som präglats av inbördeskrig och politiska instabilitet lever drygt 40 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen.”
Väl framme i sin nya hemstad konstaterar Elin: ”Gröna berg omringar hela Matagalpa och på sluttningarna syns små hus, kaffeplantager, kakaoodlingar och mangoträd. Lugnet är påtagligt. Visst finns det massa bilar här, men de samsas med människor som kör häst och vagn och människor som säljer sin egenodlade frukt. Alla är så ofantligt snälla och omhändertagande. Sedan första dagen har jag blivit visad runt, körd vart än jag velat och nästintill matad med nicaraguansk mat (vilket i sig är lite problematiskt eftersom jag egentligen är vegetarian, men en får kompromissa lite). Nästa vecka ska jag få åka runt och besöka olika kaffeodlare, det ska bli väldigt spännande.
På kontoret, som tillhör kaffekooperativet Central de CooperativasCafelateras Del Norte, Cecocafen, jobbar ett tjugotal personer, varav sex stycken heter Aracelly, vilket är något förvirrande. Kooperativet ska stötta kaffebönder med kommersialisering och finansiering, men har också program för jämställdhet, stipendier för studier och annat vettigt.
Jag ska vara på avdelningen för kommersialisering och göra marknadsanalyser för försäljning av nischade typer av kaffe, exempelvis fair trade och ekologiskt. Kaffe är ju en hel värld i sig, så jag försöker supa in så mycket som möjlig om böntyper, certifieringar, fuktighetsgrader och bladlöss. På spanska. Jag förstår inte allt, men faktiskt mer än vad jag förväntat mig.
Efter några veckor har jag börjat få koll på viktiga saker, som vilka affärer som säljer osötad yoghurt, hur mycket taxin kostar (vanligtvis fyra kronor), hur jag ska säga gatuadresser (som inte finns, min är till exempel tre och ett halvt kvarter öster om Centralbiblioteket, den gröna porten) och att jag inte ska hälsa genom ett stadigt handslag, utan snarare med en hand i stil med en död fisk.
Jag har börjat få en vardag, där jag går mina tre kvarter till jobbet, tränar, kollar på latinamerikanska såpoperor och försöker smälta in och bli en del av det nicaraguanska samhället. Men det är bara att erkänna; här är jag fortfarande en turist, en gringa, och det är svårt att vara och bli behandlad som något annat.
På kontoret kallas jag vanligtvis inte för Elin utan ”Chelita” – den lilla blonda tjejen. Även om det känns lite overkligt att jag nu ska bo i denna stad så känns det bra. Att vara omgiven av all denna grönska och vackra natur gör mig lugn och rofylld. Trots jordbävningen, bör tilläggas.
Ha det fint, hasta luego!”