– Jag fick inga som barn. Jag tror vi hade nån liten nalle som vi slogs om, jag och mina bröder, säger Harrieth.
Numera får hon ett mjukisdjur då och då av sin dotter Annelie som tycker om att göra sin snart 90-åriga mor glad. Samlingen har växt med tiden och utgör nu ett spännande komplement till de många konstverken på väggarna. Ovanför sängen sitter ett av Andy Warhols porträtt av Marilyn Monroe.
– Ja du. Det är en konstig blandning här, säger Harrieth och skrattar.
Skrattar gör hon gärna och hennes kommentarer är ofta skämtsamma. På frågan om hon själv har målat tavlor svarar hon blixtsnabbt:
– Nej, bara fula gubbar!
Och så berättar hon att hon som barn försökte kliva ur rollen som liten fin flicka eftersom hon hellre ville vara pojke.
– Jag växte upp med två bröder och ville vara som de. Jag ville vara kille och göra roliga saker som att smyga på folk och busringa. Och jag tyckte inte om att ha klänning, det var förskräckligt.
Harrieth växte upp i närheten av Arkösund på Vikbolandet. Hon föddes som trilling och har i hela sitt liv haft en nära relation till sina bröder Harry och Henry. Harry lever inte längre men Henry bor liksom sin syster på Wijkagården.
En dag år 1946 fick Harrieths familj nya grannar. Det var så hon vid 17 års ålder träffade Torsten som då var 20. De gifte sig 1953, Harrieth Harrysson blev Harrieth Gröndahl och tre år senare föddes Annelie.
– Sen blev det inga fler, säger Annelie.
– Nej, för du var så jobbig, skrattar hennes mor och förklarar: Torsten bar omkring på henne varje natt. Hon skrek så han var ju tvungen. Mina svärföräldrar bodde ovanpå och han ville inte att de skulle vakna.
Harrieth och Torsten drev en lanthandel i Isnäs på Vikbolandet under sina första år tillsammans. Hon drygade också ut hushållskassan med att sälja damunderkläder. Traktens kvinnor kom hem till dem och provade och köpte, och dottern Annelie minns att hon också följde med sin mor ut på hembesök.
1966 tog de över Ica-affären i Östra Husby, som under deras tid gick under namnet TeGes efter Torsten Gröndahl. 1980 flyttade de in till Norrköping och köpte efter några år en tobaksaffär i Ljura.
Efter att Torsten dog 2006 bodde Harrieth kvar i stan några år och flyttade sedan åter ut på Vikbolandet till lägenheten på Wijkagården i Östra Husby.
– Livet har varit ganska bra, tycker jag. Särskilt sen jag fick henne, säger Harrieth och nickar mot sin dotter.
– Åtminstone de senaste 63 år, efter att jag slutade skrika?
De skrattar gott tillsammans. Annelie besöker ofta sin mor. Hon både bor och arbetar i närheten och tillbringar också mycket tid i sommarstugan intill det gamla föräldrahemmet i Öbnebo, längre ut på Vikbolandet.
Jag ber henne beskriva sin mor med tre ord.
– Humoristisk. Du har alltid den där glimten i ögat. Och generös. Hade du hundra kronor i plånboken och mötte en hemlös skulle du ge bort alltihop.
– Jag försöker vara snäll.
– Du är jättesnäll, mamma. Och det tredje ordet får bli djurvän. Vi hade ju hund och katt i alla år och jag minns hur vi åkte ut i bygden och matade vilda katter med kattmat på burk.
Det blir naturligt nog många tillbakablickar när man har levt i 90 år. Jag frågar Harrieth vad hon gör om dagarna nu för tiden.
– Inte nåt! säger hon med ett skratt.
Men hon läser gärna tidningen och går en promenad med Annelie när hon kommer. Det händer att de går ända bort till affären och köper en lott.
Harrieth älskar lotterier och berättar med inlevelse om den där gången hon och Torsten vann en summa på Lotto och hela familjen åkte till Stockholm och bodde på Grand Hotell och fick träffa Lars-Gunnar Björklund.
– Det minns jag så väl än i dag. Det var fantastiskt.
Om hon fick en vinstlott i dag skulle hon skänka bort det mesta, tänker hon. Till dem som behöver pengarna bättre.
– Du kanske skulle köpa ett fint smycke till dig själv i alla fall, undrar Annelie.
– Ja, fina smycken gillar jag. Och alltid retar det nån!
– Vi brukar säga så, mamma och jag. Alltid retar det nån.
Innan vi skiljs åt skickar Harrieth med ett gott råd:
– Du trycker väl upp extra många tidningar när det här reportaget ska vara med? För de kommer gå åt.