"Gör din egen bukett och swisha mig vad du tycker att den är värd". Så skrev Jessica Palmqvist när hon skördat blommor för att skänka pengar till Bröstcancerfonden. Många kom och flera lämnade personliga meddelanden.
Det har gått några veckor sedan Jessica Palmqvist skördade en stor del av sina blommor.
Hon ställde dem i hinkar i trädgårdens paviljong och skrev ett inlägg på Facebook: "Gör din egen bukett och swisha mig vad du tycker att den är värd"
Längre ner i inlägget förklarade hon varför: "Jag skänker pengarna till Bröstcancerfonden då en av dom viktigaste personerna i mitt liv är sjuk i denna sjukdom."
Jessica Palmqvist binder gärna egna buketter, som denna i ljuva pastellfärger.
Nu träffas vi i trädgården, i paviljongen som på bilderna på Facebook såg ut som en välfylld blomsterbutik. I trädgården har det som stod i knopp vid skörden slagit ut.
– De har fått gödsel och kommer igen, säger Jessica och pekar mot sina dahlior.
I paviljongen sitter också hennes mamma, Kerstin Palmqvist, 65 år. De har båda bestämt sig för att de vill berätta om de där raderna på Facebook.
– Det är inte många som vet om att jag är sjuk, säger Kerstin.
I mars fick Jessica Palmqvists mamma, Kerstin Palmqvist cancerbesked. Barnbarnen har gett henne ett armband. Det andra som bär texten "Jätteviktig" är en gåva från Jessica. Kerstin berättar om sin sjukdom och om den nära relationen med dottern, men avstår från att vara med på bild.
Hon fick beskedet i mars. Tidigare hade hon känt en knöl.
Det visade sig vara en tumör om elva gånger fem centimeter i ena bröstet. En tuff behandling med cellgifter sattes in.
– Jag blev så dålig, så nere av cellgifterna och infektionskänslig. Jag fick bältros, mina värden dök. Jag svimmade flera gånger och blev hämtad av ambulans.
Kerstin pausar samtalet. Hon fick avbryta cellgiftbehandlingen. Den hade haft verkan och krympt tumören ner till tre centimeter. I augusti opererades den bort. Nu väntar hon svar om fortsatt behandling.
Hennes berättelse griper tag. Jessica sitter intill och lyssnar, bekräftar och nickar. Hon har följt sin mamma genom sjukdomen och är ett stort stöd i vardagen. Deras band är starkt. Nära. Kärleksfullt.
– Ja, vi har omsorg om varandra. Vi träffas mycket.
Jessica lägger sina händer om mamma Kerstins ena hand. De står varandra nära och har en varm relation. Jessica tvekar inte att ställa upp praktiskt för sin mamma, heller inte att göra roliga saker tillsammans de dagar orken finns. " Livets nya motto har blivit: Nu gör vi! Inte sen", säger Jessica.
De tar vara på de goda dagarna, på tillfällen som ges när Kerstin orkar och kan.
– Livets nya motto har blivit: Nu gör vi! Inte sen, säger Jessica.
Som att åka gå grillkväll och träffa släkt. Kvällen innan vi ses har de varit på kurs i blomsterbindning.
Trots ett tufft år prunkar det i trädgården. "Det har varit väldigt ogynnsamma väderförhållanden för odling. Kall vår, torr försommar, kall sommar och massor regn", säger Jessica Palmqvist.
"När man planterar och grejar så är det en mysig känsla att längta efter alla blommor och buketter. Det är min terapi", säger Jessica Palmqvist.
Jessica har mycket egna blommor att binda buketter av. Trädgården rymmer ett överflöd i matchande nyanser. Det böljar i rosa, aprikos, orange och vitt. Här finns dahlior, rosenskära, zinnia, rudbeckia, eterneller, solrosor, ringblommor, med mera.
När Jessica och hennes man Fredrik köpte huset 2015 bestod trädgården mest av gräsmatta och träd. Intresset för odling, framförallt av grönsaker, tog fart under pandemin.
– Man hade mer tid hemma då, säger Jessica som till en början mest odlade grönsaker.
I november 2021 drabbades familjen av sorg. Jessicas pappa, Kerstins man Bosse, som varit älskad genom livet fick en stroke och gick bort två veckor senare.
Det var en mörk tid, men mitt i den vintern tänkte Jessica framåt.
– Det enda jag kunde se framför mig var att jag skulle odla blommor till pappas minnesplats. Det blev en motivation att utöka odlandet.
Rosenskäror i olika nyanser har också sin plats i trädgården i Villahagen i Åtvidaberg.
Sommaren därpå fylldes trädgården av blommor. Så många att det räckte till nya buketter till minnesplatsen varje fredag, men också blev över.
Jessica ville dela med sig och samtidigt låta blommorna göra nytta. Ett inlägg på Facebook om att andra kunde komma och binda egna buketter och skänka valfritt belopp till Strokefonden, gav över 2 000 kronor.
– Strokefonden hörde av sig och tackade.
Jessica Palmqvist med ett praktexemplar av en rosa dahlia. "Jag tycker att det är ganska enkelt att odla dahlior. Under odlingssäsongen sköter de sig själva. Det är mer jobb att gräva upp dem om hösten. Jag sorterar och märker knölarna och förvarar dem i källaren till nästa år."
I år valde hon att skörda och sälja sina blommor till förmån för Bröstcancerfonden. Hon berättar om den långa kön på gatan och om alla som kom till paviljongen och för att binda sina egna buketter. Många tackade, flera skrev meddelanden med sina egna berättelser.
– Man märkte på swisharna att det betydde mer för en del, säger Jessica och blir känslosam.
– Jag har förstått att det är många som har anhöriga som är sjuka eller har gått bort i cancer. Det berörde mig. Jag var känslomässigt urladdad efteråt.
Hittills har försäljningen gett 3 300 kronor till Bröstcancerfonden. Ytterligare en skörd och försäljning för Bröstcancerfonden är planerad till den 28 till 30 september.
– Då tänker jag klippa ner allting. Om mina blommor kan glädja andra och ge pengar till Bröstcancerfonden för forskning så känns det bra.
Jessica Palmqvist odlar i år för att skänka pengar till Bröstcancerfonden. "Om mina blommor kan glädja andra och ge pengar till Bröstcancerfonden för forskning så känns det bra, säger hon."
Hon säger själv att hon mår bra av sin trädgård och att hon blir lugn av att ha en podd i lurarna och pyssla med blommorna.
– När man planterar och grejar så är det en mysig känsla att längta efter alla blommor och buketter. Det är min terapi. Jag hade egentligen velat mer i år, men har inte hunnit riktigt.