– Hon var en riktig allkonstnär. Hon ägde en sällsynt kreativitet och initiativkraft, säger livskamraten och sambon Göran Furuland.
Airi Christofferson, som föddes den 1 juni 1937 i Karelen kom 1944 till sitt nya hemland.
– Hon kom till en god familj och hon hade både kraft och begåvning att lyckas i skolan och samhället, säger Göran Furuland.
Det intygar vännen Birgitta Niklasson i Norrköping.
– Det är för 70 år sedan vi möttes första gången. Jag och min kamrat Marianne Andersson hade börjat första klass och när vi var på hemväg den första skoldagen kom en liten brunhårig flicka och sade hej till oss och undrade om vi kunde ha sällskap hem.
Det kunde de, Airi Paavilainen bodde hos Sven och Karin Jonsson på Östra Kyrkogatan 15 och de båda andra flickorna alldeles i närheten.
– Vi har fortsatt att vara vänner hela livet, säger Birgitta.
Airi Paavilainen kom från en barnrik finsk familj, som under andra världskriget tvingades fly undan den ryska krigsmakten.
– Men jag uppfattade henne som en himla trygg liten unge. Sen adopterades hon av sina fosterföräldrar och fick deras efternamn.
Efter fjärde klass började Airi i flickskola och utbildade sig sedan till sjuksköterska. 1960 tog hon examen vid Birgitta sjuksköterskeskola i Linköping. Samma år gifte hon sig med Gunnar Christofferson och familjen bosatte sig i Täby.
I början på 1980-talet började trebarnsfamiljen att regelbundet återkomma till Östergötland, där en släktgård fanns i Vånga. Efter en permanent flytt var Airi företagssköterska i Norrköping, för att sedan arbeta med att bygga upp ett äldreboende efter dansk modell. Resultatet blev Vickelbygården i Skärblacka, där hon blev klinikföreståndare.
– Palliativ vård låg henne alltid varmt om hjärtat, säger vännen Birgitta.
En tjänst som utbildare inom det östgötska landstinget följde och tillsammans med journalisten Rune Ruhnbro gav Airi Christofferson 1987 ut boken ”Det osynliga folket”, som handlade om äldrevård. Hon tog alltid väldigt väl hand om sina egna föräldrar, säger vännen Birgitta.
Samhällsintresset gjorde Airi till aktiv folkpartist, först i Norrtälje, där hon bodde under större delen av 90-talet, och därefter i Motala. På 2000-talet satt hon två perioder i landstinget.
– Det var ett uppdrag som passade henne utmärkt, hennes erfarenheter som krigsbarn och inom sjukvården och hennes språksinne gjorde det lätt för henne att uttrycka sig, säger Göran Furuland.
Men sjukdom medförde så allvarliga besvär att hon tvingades ta emot erbjudandet om förtidspension och samhällsengagemanget kom att ta sig andra uttryck.
Hembygdsrörelsen var ett stort engagemang, där hon som ordförande i Östergötlands Hembygdsförbund gick vidare till insatser i Stockholms läns hembygdsförbund och Sveriges Hembygdsförbund och deltog i ett flertal betydande arbetsgrupper. Det var genom detta engagemang hon lärde känna sin nya livskamrat Göran Furuland.
Hon anlade egna koloniträdgårdar både i Norrtälje och Motala och deltog med framgång i SLH:s miljögrupp, deltog i det stora arbetet då Dennispaketet stoppades och fick också Stockholmsförbundets hedersdiplom.
Som ordförande i vänföreningen hade Airi Christofferson även uppdrag i arbetet med Norrtelje internationella kammarmusikfestival. Tillsammans med Göran Furuland fick hon resestipendium av Rikskonserter, för att studera Nordens största kammarmusikfestival i Kuhmo i Finland.
– Men något av det mest enastående var hennes håg till konsten. Som pensionär deltog hon i en rad kurser, där hon utvecklade sin utomordentliga färg- och formkänsla och visade sin mångsidighet med arbeten i olja, akvarell och blyertsteckning och hon studerade även den kinesiska konsten, berättar Göran Furuland.
Airi Christofferson avled den 23 januari i Norrtälje, dit hon återvänt på senare år. Närstående är de tre sönerna Olof, Johan, Per med familjer samt sambon Göran Furuland med familj.
Fotnot: Airi Christoffersons dödsannons var införd i NT 7 februari.