Det var inte så det var tänkt. Det skulle ha varit en fest, ett dubbelt 40-årskalas, där inte bara Ylva utan också hennes sambo Niclas, som fyllde 40 år den 12 februari, skulle vara festföremål.
Himmelstalunds Brunnssalong var bokad, buffé för 85 gäster beställda. Det skulle vara sång, musik och dans och Ylvas pappa Tage skulle hålla tal, precis som han alltid gjort vid alla högtidliga och festliga tillfällen. Det blev inte så.
– Nu finns inte glädjen att ha den festen, säger Ylva.
Hon kommer direkt från tandläkaren, bedövningen sitter fortfarande i, därhemma vabbar Niclas yngstingen Emma, och Ylva har ett par eftermiddagstimmar över den här oktoberdagen då regn och rusk härjar.
– Om man undrade vad det är för mening med livet, så behöver man inte göra det när man har barn, för då går det i ett i ett, så du hinner aldrig tänka, konstaterar hon och ler åt sina egna ord.
Det är inte riktigt sant. Den här sista tiden har hon hunnit tänka mycket, inte minst på vad hennes egen familj betyder.
– Jag tror att de flesta av oss har svårt att förmedla kärleken till sin familj. Men när det verkligen gäller är det de som alltid finns där. Min pappa finns inte kvar så han kan få höra hur mycket jag älskar honom, men resten av min familj tror jag skulle vilja höra hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig.
Det blev inget dubbelt 40-årskalas i Himmelstalunds Brunnssalong nu i kväll. I stället för glädje blev det sorg och förtvivlan. Pappa Tage, som haft ont i ryggen sen i somras, blev trött, så trött att han fick läggas in på sjukhus för provtagning.
– Sex dagar senare var han död. Det känns ofattbart.
Det var den 25 augusti, några veckor efter hans 82-årsdag, som Tage Andersson, filosofie doktor, meterorolog och radarexpert, dog. Den 19 september begravdes han och Ylva säger att det var en tröst att så många kom och sade så många fina saker om hennes älskade pappa.
Det var när han, som genom alla åren hade smeknamnet Radar-Tage, fick arbete på det utlokaliserade SMHI som tvåbarnsfamiljen kom från Enköping till Norrköping och huset på Skolmästaregatan i Eneby. Flyttlasset med alla möblerna hade inte anlänt och en tvåårig Ylva undrade ”när ska vi åka hem?”.
Här föddes hennes lillebror Tor och mamma Ingrid var hemmafru de första åren. Det Ylva minns bäst från barndomen är hur hon lekte, lekte och lekte.
– Vi lekte mest ute på gatan, mina syskon och jag och så min kompis Mirjam, som var ett år yngre. Vi var ute tills nån skrek att vi skulle komma in och äta. Min son, han chattar med sin kompis.
Om vintrarna åkte de till morfar i Vilhelmina och om somrarna till farmor i Småland. Och så fanns sommarhuset i Lilla Hummelvik, ett par kilometer från Rönö på Vikbolandet. Ylva började i Kyrkskolan, gick sen i Enebyskolan och på Hagagymnasiets naturvetenskapliga linje.
– På högstadiet var jag ordförande i elevrådet, på gymnasiet var jag med i festkommittén och ordnade julshowen.
Ylva spelade fotboll i Hagahöjden, sjöng i tjejband (”vi i bandet är fortfarande jättebra kompisar”) och höll på med teater. Och så mötte hon Niclas från Vikbolandet, han som gick på Teknis, skulle bli civilingenjör och spelade i band.
– Det var på Palace 1992, året innan vi tog studenten.
I familjen Andersson blev det dubbelt studentfirande året därpå. Ett år äldre Ellen hade varit utbytesstudent i USA ett år, nu tog hon studenten samtidigt som lillasyster.
– När vi var små var vi för nära varandra, men det blev skillnad när hon kom hem igen. Och i dag är hon den som jag pratar mest med.
Ännu närmare fick systrarna till varandra när de fick sina första barn och var mammalediga samtidigt.
– Men det var inget planerat, när jag berättade ”jag ska ha barn” så svarade hon ”jag med”, vi blev lika överraskade båda två.
Ylva fick sin son John samma år som hon fyllde 30. Året därpå flyttade familjen Andersson & Kinnander in i sitt hus i Lagerlunda. Sen dess har det totalrenoverats, en friggebod har byggts på tomten och två altaner har tillkommit.
– Det är ganska roligt att bygga. Jag ritade altanerna och sen byggde pappa, Niclas och jag dom.
Ett par år tidigare hade Ylva återvänt för gott till sin barndomsstad. Då hade hon hållt på och vecko-pendlat till Karlskoga i fyra års tid, där hon som nyutbildad blev trainee vid dåvarande Celsius, för att sedan bli kvalitetsansvarig för ett utvecklingsprojekt.
Kvalitet var det som gällde även när hon började vid dåvarande Alstom Power i Finspång. Från att ha arbetat med ledningssystem blev hon kvalitetsansvarig för leveranser av nya gasturbiner, fick åka hela världen över och besikta maskiner. Efter tio år var hon den som kunde mest, hon som visste alla svaren.
Den här hösten är det precis tvärtom. Samma arbetsgivare, men nya arbetsuppgifter, nya arbetskamrater och nytt kontorsrum.
– Jag har bytt helt, säger hon och ser smått förtjust ut över det stora steget mitt i livet. Nu är jag den som måste fråga om allt, men jag kan acceptera det. När man blir äldre får man en helt annan trygghet.