Att Linköpingsgrabben Sture Ryman skulle bli en pionjär inom pressfotografin anade han knappast. Den där höstkvällen 1948 visste han bara att det fick bära eller brista. ”Jag skulle bli journalist eller pressfotograf”, så löd hans beslut.
Om sin väg till journalistiken berättade han i Östgöta Correspondenten den 17 september 2002, i en artikel skriven av honom själv. Då var han pensionerad sedan ett antal år, efter att ha varit Dagens Nyheters östgötaredaktör sedan 1970-talet, med pennan som arbetsredskap.
Redan under sin skoltid drömde han om journalistiken. Efter realexamen arbetade han en period hos Linköpings pressfotograf Einar Jagerwall och fick en försmak av ”hur det var att finnas i händelsernas centrum”. Efter åtta dagars anställning hos Saab, gick han till Corren och redaktionssekreteraren Ebbe Johnson. Ett par dagar senare fick Sture Ryman beskedet om att major Eskil Ridderstad, tidningens ägare, önskade träffa honom.
Han fick beskedet att han kunde börja snarast och fick börja med att framkalla filmrullar. Tidningen ägde två kameror och redaktörerna tog själva alla bilder som ”låg inom möjligheternas gräns”. Mörkrummet var lika med major Ridderstads toalett.
Några månader senare fick Sture Ryman ta sin första bild, när det flaggades för taklagsfest på brandstationen. Han blev Correns första pressfotograf och stannade till 1950. Vid sidan om militärtjänstgöringen arbetade han nattetid på Svenska Dagbladet, där han blev anställd 1951.
Ett par år senare började han vid Östergötlands Folkblad och blev pionjär än en gång, nu som den tidningens första fast anställda fotograf.