– Ulla har alltid haft stil, säger han berömmande om sin hustru sedan 60 år.
Hustrun är inte sen med att kontra.
– Rolf var otroligt bra på att dansa.
Han bjöd upp och hon tackade ja. Rolf Cöster från Tulegatan 2, lång, stilig, iförd blazer och Ulla Samuelsson från Vattengränd 5, i dräkt, högklackade skor i imiterat krokodilskinn och med en liten hatt där det vippade en fjäder.
– Vi dansade väldigt bra tillsammans, förklarar Rolf.
För att försäkra sig om den saken skyndade han sig att bjuda upp på nytt och på nytt.
– Har en kavaljer bjudit upp tre gånger kunde man bjuda upp honom på damernas och det gjorde jag, säger Ulla.
Det blev sista dansen också och sedan undrade Rolf om han kunde få följa Ulla hem. Det kunde han, de tog spårvagnen och klev av vid Postettan, han följde henne till porten.
– Jag tror inte att han fick nån puss första kvällen, det tror jag inte, säger Ulla.
Däremot vet båda bestämt att Rolf bad att få höra av sig på nytt, bjuda på bio. Det blev onsdag, ”lillördag” och biobesök och en promenad längs ”Draget”. Kärleken växte fram så sakteliga.
– Det var väl inte så att man sprang benen av sig, men det blev allt mer, säger Rolf.
Med tiden utvecklade de unga tu en vana, varje onsdagskväll inleddes med ett biobesök och avslutades med en räksmörgås och en kopp te på konditori Broadway. Om Rolf hann hem i tid från jobbet, vill säga. Under tiden han låg inne på I4 i Linköping hade Norrköpingsfirman där han arbetat gått omkull. Han hade tagit realexamen på teknisk linje, med sikte på att bli ingenjör, nu fick han arbete på planeringsavdelningen på Saab i Linköping. Det tog en timme åt varje håll att resa med tåget och man visste aldrig om det skulle gå på utsatt tid eller inte.
Rolf bodde kvar hemma hos fosterföräldrarna på Norr, dit han kommit när han var 11 månader, från barnhemmet. Hans egen mor dog 26 år gammal i samband med att Rolf föddes. Hennes första barn blev moderlöst fem dagar gammal. Hos fosterföräldrarna, som förlorat en dotter i en tragisk olycka, fanns en längtan efter ännu ett barn och hos dem fick Rolf också en storasyster i den nio år äldre Siri.
Ulla, som också hon hade en storasyster, sju år äldre, drömde om att bli konstnär.
– Jag ritade på allt jag fick tag i när jag var barn och jag hade en stor idol, min fyra år äldre kusin Philip von Schantz (senare professor i grafisk konst och chef för Moderna museet). Han var väldigt snäll mot mig.
Men Ulla lade konstnärsdrömmarna på hyllan, slutade realskolan ett år i förväg, ivrig att komma ut i arbetslivet och började som elev hos tandläkare Gunnar Ringdahl.
Tandsköterska var sedan det hon arbetade som under åren som kom, både hos privatläkare, folktandvård och skoltandvård, med avbrott för att vara hemma med barnen.
– Vi har två väldigt fina söner, Håkan och Johan, som vi är glada och stolta över.
Men innan tanken på att bilda familj kunde bli verklighet sade Ulla ifrån. Rolf var helt enkelt tvungen att byta jobb, hitta nåt i Norrköping.
– Då började jag på jobbet som jag blev kvar på i 40 år, säger Rolf.
Den 15 januari 1954 började han på dåvarande Celloplast. När han gick i pension den 15 januari 1994 hade han de sista 24 åren varit marknadschef för agenturprodukter, med inriktning mot den engelska marknaden.
– De där åren var bland de trevligaste i mitt arbetsliv, tycker han.
De hade förlovat sig i maj 1953, när Ulla bara var 20 år och omyndig. Rolf fick lov att fråga hennes pappa Oscar om lov.
– Han frågade om jag höll på IFK och det gjorde jag ju, för jag hade spelat i både pojk- och juniorlaget.
Sen var det där med lägenhet, en akut bristvara i trångboddhetens Norrköping. Men byggherren Lundberg var patient hos tandläkaren där Ulla arbetade och hon dristade sig att fråga ”ingenjör Lundberg har ingen ledig lägenhet?”. Jodå, det hade han. Rolf och Ulla slog till på en nybyggd etta på Breda vägen och äntligen kunde bröllopet bli av.
De vigdes den 27 november 1954 i Matteus kyrka. På bröllopsfesten fick ett 70-tal gäster se brudparet dansa wienervals. Bröllopsresan fick vänta till sommaren för de nygifta, som redan efter tio månader bytte upp sig till en tvårummare.
– ”Oh, nu har jag kommit till himlen, nu slipper vi bädda i köket”, så kände jag, berättar Ulla.
Sju år senare flyttade de in i en fyrarummare på Ljura och i mars 1969 till en villa i Jursla.
– Skogen, förstår du, att plocka bär och svamp, säger Ulla och Rolf inflikar, bättre kan man inte bo.
Under årens lopp hann han också få utlopp för sin hantverkarådra, med att snickra och måla på tre olika sommarnöjen, först i Eksund, sen i Kungsskogen vid Sandviken och slutligen i Kaggebo. Men nu är Cösters tillbaka i lägenhet. 2003 flyttade de till Vidablick, där väggar pryds av de akvareller som Ulla med sådan glädje målar.
Och nu ska de fira att de varit gifta i 60 år. Det är diamantbröllop.
– En diamant, det har jag fått av honom förut, han är väldigt generös min man, säger Ulla.
– Jag får ett fint smycke på bröllopsdagen ändå, ett litet tuffare.