Både orden och melodin sitter som de ska, fast det är snart 60 år sedan hon sjöng den hemma i Åtvidaberg.
Det har hänt under årens lopp att Solweig Toorell frågat vänner och bekanta om de känner till den här traditionen som ägde rum i trettonhelgen varje år.
– Alla står som frågetecken, förklarar hon.
På julafton hade vi en artikel här på Personligt där Eivor i Norrköping berättade om den lokala traditionen i Åtvidabergatt gå Trettonstjärnan. Det där fick en rad läsare att höra av sig, däribland Solweig Toorell.
Det är därför vi ses hemma i hennes vardagsrum i Norrköping, den stad hon flyttade till efter att hon som 17-åring tagit realexamen. Sången och musiken har följt henne genom livet, både i jobbet som musiklärare och på fritiden, där hon sedan ett antal år inte bara sjunger altstämman i gruppen Tonbandet utan också är kapellmästare och dragspelare, och hon har också setts i revyer både på Arbis och i Åby.
Det var 40- och 50-tal när hon och tre år äldre storebror Mats växte upp på Källgatan 9 och pappa konstruerade räknemaskiner på Facit. Där hemma var det mycket sång och musik, Solweig var sex år när hon tog sina första pianolektioner.
– Sen blev vi drillade, min bror och jag. Vi spelade fyrhändigt i Kungliga Tennishallen i Stockholm en gång, på Frälsningsarméns kongress.
Solweig var en synnerligen aktiv medlem i Frälsningsarméns ungdomsorganisation i Åtvidaberg, det var dåtidens nöjesutbud, förklarar hon. I folkskolan fanns lärarinnan Anna-Lisa Wärme som älskade att sjunga och uppmuntrade Solweig att sjunga ut.
Det här med Trettonstjärnan, att klä ut sig till stjärngossar och gå runt och sjunga, var något som passade Solweig som hand i handske.
– Jag valde de som var duktiga på att sjunga och som tyckte om att framträda.
Själva tågandet som ägde rum både på trettondagsafton och trettondagen föregicks av en lång rad sångövningar. Solweig valde repertoaren.
– Det var ett stort program, åtta låtar minst. Och vi sjöng i stämmor.
Programmet inleddes med ”Goderafton, goderafton, båd herre och fru”.
– Och ”Oh, Tannenbaum”, den sjöng vi på tyska.
Till sällskapet av stjärngossar hörde en Judas, svartmålad i ansiktet och med en handväska för att stoppa ner de pengar som samlades in från åhörarna.
– Judas anmälde sig själv som frivillig, det skulle oftast vara någon som var lite yngre än vi andra.
Som Solweig minns det gick hennes sjungande sällskap mest hem till sina lärare, vänner, bekanta och grannar. Mottagandet var hjärtligt och belöningen brukade bli riklig.
Att låta Judas vara en del av tåget med stjärngossar var ju lite udda, men inte mer udda än att låta en tomte vara med.
I sitt eget album har Solweig bara ett par bilder, men storebror Mats som numera bor i Örnsköldsvik, har bidragit med en bild från 1952, då han gick tillsammans med några av sina klasskamrater. Han låter hälsa att norröver har han aldrig stött på någon som känner till Trettonstjärnan.Från Bankeryd i Småland kommer ett annat brev. Det är Dick Wåhlin som skickat en text från sin blogg, där hans mamma Margot berättar följande;
”När jag växte upp i Åtvidaberg gick barnen Trettonstjärnan på trettondagsafton och trettondagen. Vi var utklädda med vit skjorta och en strut på huvudet, alla utom Judas som blev svärtad i ansiktet. Vi gick runt bland husen. När vi kom in sjöng vi ”trettondagen är kall och mulen och snön han lyser, o herre Gud. Och kaffepannan den står på spisen men inte finns där en enda tår.”
Sedan sjöngs en del julsånger och därefter ”Vi haver ock en Judas som bär vår pung. Vi tror att han kommer från skogen, svarter uti syna som en grobian, och han kan skrämma bort alla små barn. Näsan den pekar mot skogen” När denna sång sjöngs gick Judas fram till familjen som vi gått in till och räckte fram den medhavda väskan. Tanken var att vi skulle få någonting. För det mesta fick vi en slant. Det var var ofta en tio- eller tjugofemöring. Så slutade vi med att sjunga ”Haven tack, haven tack för denna hederliga skänk. Denna skänk, denna skänk ,den är hederligt betänkt. Nu ska vi ut och vandra, nu ska vi ut och gå. Farväl både vänner och bekanta” Vi bockade och tackade och fortsatte till nästa hus.”
En annan minnesgod läsare är Hans-Inge Rydh i Norrköping, också han uppvuxen i Åtvidaberg.
– Jag gick Trettonstjärnan som barn, på 40- och 50-talen, men senare kom idrottsföreningar in och tog över arrangemanget och då var det musik också, med dragspel, basfiol och fiol. De sista som gick Trettonstjärnan var nog hemvärnet, där pappa var med. Det var på 70-talet och jag tror att man brukade få in tre-fyratusen kronor.
Det låter som en lysande affär. Frågan är om traditionen slocknat helt sedan dess och att Trettonstjärnan får förbli en del av Åtvidabergs egen lokalhistoria?